Khan – Mästare på människans språk

Hösten 2008 på Dansens hus inleds med en mästares verk. Akram Khan kan inte beskrivas på annat sätt, hans koreografi står ut så pass mycket att det inte finns någon jämlike för tillfället. Har man sett honom tidigare känner man igen humorn och den knivskarpa kontrollen i varje rörelse, känner man igen den till synes enkla historien som likväl skulle kunna handla om mig. Eller dig. Eller personen du sitter bredvid.

”Bahok” är bärare på bengali och de som bär föreställningen hela vägen är de åtta dansarna lånade från China National Ballet. Någonstans i världen befinner de sig i ett väntrum, en avgångshall, där de ivrigt iakttar den frambluddrande avgångstavlans nonsens om att de får vänta ytterligare eller att resan de väntar på har dirigerats om. De talar inte samma språk men berättar ändå sina historier, om varför de lämnade sitt land, sitt hem.

Visst, ibland kanske saker blir väl snackiga, det blir mer teater än dans. Det pratas och ska förklaras. Men i det stora hela accepterar man det eftersom det finns en relevans i monologerna.

”What do people carry?” frågar tavlan och delar själv ut svaren när den spanska kvinnan som lånat den indiske mannens mobiltelefon för att ringa sin mor knappar på den likt en fjärrkontroll. Svaren kommer när hon fortsätter trycka: Sitt hem. Hopp. Minnen. Och det är där man kan tala om människan generellt utan att riskera att falla i osanning.

Vi är alla bärare.

Säfsten är för pretentiös

Unga koreografer tenderar vilja så mycket att de inte kan få nog av svårtolkade inslag i sina berättelser. Jag svär, det är vad jag känner under de totala 60 minuter som givits den lovande koreografen Björn Säfsten att koreografera verket ”Cuatro estagciones” som är spanska för fyra stationer (fast egentligen enligt programbladet kan betyda fyra årstider, fyra bensinstationer, slutstationer, tågstationer, anhalter, punkter på en linje mot något cirkulärt eller symboliskt…) Ja, just det. Varför inte göra det lite enklare för sig?

Björn Säfsten blev utsedd till Koreograf 2007 och fick som del av priset en Sverigeturné för ett nytt verk.

Det som händer på den lilla scenen (tidigare Dansens hus Blåa lådan) som kvällen till ära är fullsatt är att de knäskyddade dansarna, tre kvinnor och en man, i några hafsigt påslängda hudfärgade dräkter med obegripliga flikar här och där kravlar och vrider sig på golvet och ställer sig i positioner i olika mönster på scenen. Det finns säkerligen tankar – alldeles för många och ogenomträngliga – bakom dessa rörelser men de når inte upp till mig på läktarplats. Snabbt blir det finfina bjudfikat som serverats innan vi gått in i salongen, med kanellängder och bullar, kaffe, te och välgjorda mackor föremålet för min hunger. Synd Björn Säfsten, du har det säkert inom dig. Men du måste lära dig den gyllene regeln innan ditt nästa verk: Always, kill your darlings.

Kvarnström använder tolv år gammal skåpmat

Kenneth Kvarnström, mellan 2003-2007 chef på Dansens hus, har valt att gå tillbaka till koreografin och sätter upp sitt verk ”no-no” från 1996 med Helsinki Dance Company. Habilt och stabilt. Det man känner igen Kvarnström på är hans egensinne, lustiga påhitt och avvikande från konventioner. Det finns alltid knorrar att se om man är av den uppmärksamma sorten. Som när dansarna ska tacka på slutet: de visar via teckenspråk vad vilka de själva vill tacka, ljudtekniker, ljussättare, kostymör och såklart oss i publiken. De springer också och gömmer sig bakom dekoren när de bugat för applåderna, istället för att som dansare brukar, ställa sig bakom kulisserna.

Det är en Kvarnström man känner igen. Det är den danschef som förvånade och gladde dansare och publik genom att införa godisregnet efter avslutad föreställning tidigare. Något man definitivt saknar nu.

Men för att kommentera föreställningen hade jag nog väntat mig mera, ingen tvekan alls. När publiksamtalet tar plats är alla överens ”dansklassiker” nämns mellan andetagen: detta är det verk som Kenneth Kvarström anser vara sitt bästa, det enda han vill dansas vidare efter honom. Vad kan det bero på? Är det för att han ansträngt sig så med dansarnas arabiska kroppsbeteckningar, eller för att den där djurmasken fick vara kvar på scenen (fast den numera är utbytt från ett rävkranium till ett rådjurs)? Vad det är som är så fantastiskt med uppsättningen går mig förbi. Vad är dealen med de ”religiösa undertonerna” och ”ljudbilden från Nordafrika och Mellanöstern?” Jag ger verket att det efter de 20 första suggestiva minuterna som går för långsamt blir en rörelsekavalkad, en kaskad av kroppar i underbara rörelser där svetten lackar och rytmen pulserar. Men det är väl inte meningen att jag ska dra paralleller till vilket rejält träningspass dansarna får? Nä. Kom igen Kenneth. Var har du den Riktiga Klassikern?

Anita Norrblom






Se ett smakprov av Akram Khan här!