Amadeus

Det är en stor utmaning att sätta upp Amadeus på teater. Trots att det är länge sen jag såg Milos Formans film med samma namn ligger den färsk i minnet. Kanske beror det på att jag är en flitig lyssnare av Mozarts musik. Men trots goda ansträngningar att fokusera på föreställningen och inte på filmen hade svårt att värja mig mot viljan att gå hem och att åtminstone slå på stereon.

Medan filmen gör stor sak av musikgeniet Mozart, har regissören med kompani klokt nog valt att ge stark belysning åt mänskliga tillkortakommanden som grundtema. Det vill säga hur det är att acceptera den man är och att andra kan vara bättre eller sämre än man själv. Det blir, trots tydlig ambition, svårt att inte låsa sig vid musiken, i synnerhet i de stunder den överjordiskt vackra musiken fyller lokalen. Upplevelsen vid dessa stunder förtas dock något av Salieris (Rickard Wolff) rätt högljudda kommenterande stämma. Med risk att verka fixerad vid jämförelsen med filmen (som ju är baserad på pjäsen), upplever jag det som en försvårande omständighet att man ofta på liknande vis väljer att exemplifiera Mozarts musikaliska geni.

Föreställningens mänskliga grundtema är alltid aktuellt och en intressant problematik. Tyvärr ger manuset av Peter Shaffer begränsade möjligheter att uttrycka detta. Det som tjänar underhållande utfyllnad, händelser kring Mozart barnsliga beteende och Salieris omoraliska (och för den del Mozarts) leverne påminner om sketcher i buskisgenren. Detta är ju framförallt en svaghet i manuset. Men i samma ögonblick upplever jag en brist på förnyelse av rollkaraktärerna, med undantag för Kejsaren (Ulf Eklund). Manusets stundtals fattiga innehåll förtar helhetsintrycket och följsamheten av debatten kring det valda temat.

Rickard Wolff gör en stor insats och lejonparten av föreställningen vilar på honom. Han har ofta en förbluffande närvaro och skiner i många stunder. Framförallt när han gestaltar den gamle, förvirrade Salieri. Wolffs tolkning av den yngre, godisätande och ganska stojjige kompositören är dock ganska enahanda. Möjligen är det återigen manuset som ger begränsat utrymme för andra tolkningar.

Sven Ahlström i gestaltningen av Mozart har stor kapacitet, vilket framgår med önskvärd tydlighet i den andra akten. I den första får man dock dessvärre utstå med det tjatiga och barnsliga manér som man också återfinner i den tröttsamt lallande fjanten från filmen.

Föreställningen bjuder på en del lysande prestationer. Ulf Eklunds gestaltning av den korkade och stollige Kejsaren är som antytts en njutning och känns originell. Likaså bjuder andra akten på starka scener, framförallt mellan Mozart och Constanze (Sofi Helleday), liksom slutscener med Salieri.

Kostymerna av Camilla Thulin är magnifika, och associerar ibland diskret till Yinka Shonibares kreationer i filmatiseringen av mordet på Gustav III. Scenografin är emellertid rätt uttryckslös. Det mörka, lila scenrummet känns kallt och främmande. Det känns som om avståndet mellan karaktärerna blir längre på grund av det. En rätt vild gissning är att samspelet mellan aktörerna hade upplevts närmre med generösare och intimare scenografi.

Kanske det är närmast omöjligt att förföra en hopplös Mozartälskare som jag i denna föreställning. Men med tanke på hur populär hans musik är i de breda lagren, samt filmens genomslag, tror jag att föreställningen skulle vinna på en noggrann bortslipning av referenser till Formans verk. Måhända är det oundvikliga sammanträffanden, men jag upplever det samtidigt som ett negligerat dilemma.

Thomas Lundqvist




Fotograf: Petra Hellberg

AMADEUS
AV PETER SHAFFER
på Stora scenen Stadsteatern Stockholm

Översättning: Göran O Eriksson
Bearbetning: Staffan Aspegren och Mia Winge
Regi: Staffan Aspegren
Scenografi: Bengt Gomér
Kostym: Camilla Thulin
Ljus: Linus Fellbom
Ljud: Ronald Hallgren, Håkan Åslund, Michael Breschi
Mask: Kjerstin Elg
I rollerna:
Antonio Salieri Rikard Wolff
Wolfgang Amadeus Sven Ahlström
Constanze Weber Sofi Helleday
Josef II Ulf Eklund
Johann Killian von Starck Joakim Gräns
Franz Orsini-Rosenberg Lars Lind
Gottfried van Sweiten Åke Lundqvist
Två ”Venticelli” Joakim Nätterqvist, Peter Gardiner
Ignaz Greybig Ola Lindegren
Katherina Cavalieri Minna Treutiger
Teresa Salieri Anna-Maria Käll
Guiseppe Bonno Jonas Falk