I slutet av augusti går Rossinis klassiska opera Barberaren i Sevilla åter upp på Stockholmsoperan. Det är en rik och välgjord uppsättning som inte bör missas. Det är naturligtvis inte utan orsak denna komiska opera blivit en klassiker – den gavs på Operan i Stockholm redan 1825 –, men Knut Hendriksens regi och ensemblen gör den verkligen rättvisa. Sångarna är idel starka namn, vi har huvudrollen greve Almaviva som görs av tenoren Klas Hedlund, Figaro själv som görs av barytonen Ola Eliasson och inte minst Almavivas älskade Rosina som görs av mezzosopranen Susanne Végh. Det krävs ju av operasångare att de är såväl goda sångare som skådespelare, samtidigt som de slår sina drillar skall de agera väl. Och agera är något som denna ensemble kan. Uppsättningen har mängder av dråpliga scener.

Inte bara sångarna håller högsta klass i denna föreställning. Även musiken, dekoren och inte minst kläderna är lysande. När opera är som bäst är det en helhetsupplevelse där såväl musik, dekor som skådespeleri i samspel skapar ett konstverk och en estetisk upplevelse som påverkar åskådaren långt efter föreställningens slut, och exakt så kan man beskriva denna uppsättning. Endast marginella invändningar finns att komma med, som att textmaskinen krånglade något denna kväll och att sikten från recensentens plats inte var riktigt vad som utlovats. Men detta är ju inget som har med föreställningen i sig att göra. Se den.

Anders Hedman