Arbetarklassens kamp för lycka

Detta är den första pjäs som rört mig till tårar.

Jag rycks initialt med i en klasskamp mellan oss i publiken och mellan publiken och scenen. Jag finner mig triumferande i arbetarklasslägret när Persbrandt refererar till en Clintanfilm och borgarna i publiken fånigt skrattar eftersom de inte förstår koden, att Clintan är bra kultur, inte något att skratta åt. Men när de på scenen börjar skrapa lotter hamnar jag plötsligt i den borgerliga avsmaken för detta. Och dessa känslor blandas pjäsen igenom. Jag finner mig tillrätta i konstnärsateljéns röra, men känner mig främmande för knark och bristande moral. Vad är arbetarklass med knark? Ibland grider pjäsen in på en grumlig gräns mellan arbetarklass och en slags underklass, arbetaren förlöjligas och förvandlas till sjask istället för att vara någonting rent och ärligt.

Om jag bortser från alla klassanspelningar kan jag se pjäsen som en historia om en relation mellan far och son, där fadern är konstnären och sonen tvingas hantera sin blandning av beundran och besvikelse för hur faderns konstnärskap fått gå före föräldraskapet. Med andra ord en klassisk problematik utan egentligt rätt och fel, någonting denna pjäs också lyckas förmedla.

Jag säger att pjäsen får mig att känna mig stärkt, på något sätt lycklig, men det är en lycka som det krävs arbete av mig för att ta till mig helt, ett ärligt arbete för konst eller bara för att överleva.

Albin Axén

Pjäs Arbetarklassens sista hjältar av Peter Birro

Foto: Sören Vilks

Scen Lilla Elverket
Regi Stig Larsson Scenbild Lars Jansson
Kostym Camilla Carlström
Ljus Anders Österberg
Peruk och mask Lena Bouic Wrange

I rollerna: Börje Ahlstedt och Mikael Persbrandt.