WIT – tid att ge sig av

På den lilla scenen står en liten kvinna klädd i vitt. Är hon en ängel? Kanske är hon det för hon har inget hår. Har inte änglar hår?
Det är där jag vill sätta avstamp, för hur kan vi veta eller inte veta det? Hur kan vi veta om någon av dödens alla betingelser eller icke-ting?

Nej, vi kan bara ana den, ibland som en ängel utan hår och ibland som en sjukdom med namn cancer, ibland som bådadera.
Så är fallet ikväll med skådespelaren Pia Johansson som spelar den cancersjuka professorn i engelsk litteratur, Vivian Bearing. Hon tar oss –publiken - med som en samtalspartner under hela föreställningen, och talar med oss i smyg medan läkarfolket handskas med henne.
Det känns nog extra viktigt för den utlämnade Vivian att få tala med oss när hon träffar överläkaren, även han klädd i vitt men allt mycket svårare att ta för en ängel.
Han är klinikern, instrumentet för den sjukes sjukdomsrätt, som lär ut instrumentets kylighet till sina hängivet fjäskande studenter. Alla vill dom lyckas.
Lyckas är att få en plats inom sjukhuset, en statusmakt, som ger en bunt pengar och gott anseende troligtvis. Men alltmedan han lär dem hungern efter dessa ideal så isolerar han dem från den känslomässiga empatin.
Sceneriet fortsätter blotta den avskalade hygienkliniken som en klo vilken grabbat den sjuke i sitt våld och den sjuke stretar emot för att behålla någon slags värdighet och integritet tills hon blir för sjuk och faller in i dödsångesten.
Alldeles ensam ligger hon på sjukhus britsen, isolerad på en avdelning för de sjuka som riskerar att smittas av bakterier om de kommer i mänsklig kontakt. Där ställs hon inför valet att med en hastig underskrift på ett papper välja att i dödsögonblicket låta läkarna försöka återuppliva henne, eller att låta hjärtat stanna. Är det ett val?

Denna teater är en av de kraftfullaste jag någonsin sett. För ofta är det så att livet blir kraftigare, får starkare konturer och synliggörs i en direkthet, ju närmare det står intill ickelivet.
Och den öppnar, genom fantastiskt skådespeleri, upp portarna för inlevelseförmågans gränsöverskridande rakt in igenom ramarna för den sjukes tillvaro.
Där sitter jag således i det skyddande mörkret när ridån gått ned och ytterligare inser det gränslösas betydelse för horisonten.

Zarathustra sade att människan först bör bli en kamel som bär hela världens svåra frågor inom sig. Sedan ett lejon vilket tar itu med frågornas lösningar och ryter ut sin aktivitet, för att slutligen bli ett barn.

Vivian Bearing blir det, ett barn, precis innan hon lämnar scenen och efter hon lämnat livet.
En liten som sträcker ut sina fingrar som solstrålar vilka bränner mitt ansikte med värme. Och bortom både scenen och teaterhuset uppenbarar sig en stor gul sol vilken talar till mig om att dödens inträffande ej beräknas i den rätta eller orätta tiden, utan i värmens uppgående.

Eleonora Bru

foton av Petra Hellberg
Pjäsen WIT skriven av Margaret Edson I ROLLERNA:
Vivian Bearing - Pia Johansson
Harvey Kelekian och Mr Bearing – Carl-Åke Eriksson
Jason Posner- Jan Mybrand
Susie Monahan – Suzanna Dilber
E.M Ashford - Anita Dahl
Lab.tekniker, studenter m fl - Malin Halland/Daniel Larsson, André Sjöberg, Selda
Regi: Eva Gröndahl
Scenografi och kostym: Gunilla Norlund
Musik: Lennart Söderlund
Ljus: Patrik Bogårdh
Mask: Maria Lindqvist Reis