Jag vill först framhålla att detta är den sista recension jag skriver av en pjäs jag är högst neutralt inställd till. Ingen blir glad av en negativ recension, även om jag ju måsta vara ärlig. Dock kan jag ju inte veta säkert att en föreställning är bra enbart för att jag varit intresserad av den i förväg...

Herr Arnes penningar bjuder på en blandad upplevelse. Sammantaget kan jag säga att jag tycker pjäsen är "så där". Den innehåller några intressanta inslag, men är ibland känns den som amatörteater och jag kan inte låta bli att skratta lite. Närmare bestämt sker detta under vissa repliker av Lo Kauppi. Hon är dock bra i vissa andra scener där det lite besatta har en funktion, dock inte när hon skall spela lite vilsen och oskuldsfull. Hon verkar ständigt skräckslagen inför allting. Den manlige huvudpersonen antar jag att vi kommer få återse i en massa TV och film framöver, han känns som en skådespelare i Michael Nyquists och Torsten Flincks anda.

Själva historien kretsar kring en kista med pengar, där lite kapitalismkritik kommer in också. Herr Arne blir dödad av tre skotska soldater vars ledare heter Archie för att de är fattiga och hör talas om pengarna. Alla vittnen dödas utom en flicka, Jungfrun, spelad av Lo Kauppi. Jungfrun har dock inte sett morden utan endast hört dem. en persiod senare dyker skottarna upp som rika och Jungfrun samt Archie blir förälskade, Archie pendlar dock mellan att först vilja döda det sista vittnet och att ta henne med sig till Skotland som sin fru. In i bilden kommer de hämndhungriga spökena. Skall Archie välja att erkänna och bli av med spökena samt förstöra kärleken eller ljuga och ha kvar kärleken? Ett svårt val och pjäsens nyckeldilemma.

Vad som är dåligt är förutom vissa skådespelarinsatser är även musiken. En enligt mig jobbig blandning av levande musik och förinspelad sampling som alltför ofta skall ligga som bakgrundsljud och vilja förstärka scenen, men som tur var inte hela slutscenen mellan Archie och jungfrun. Jag anser att musiken hade vunnit på att enbart vara levande, liknande musiken som ibland finns i Akira Kurosawas filmer, ett enkelt instrument som trä mot trä. En bra sak är kostymen, som ger ett riktigt proggit 70-talsintryck.

Pjäsen tycks vilja säga att mannen och kvinnan aldrig kan vara lyckliga ihop för att mannen alltid måste ta över all sin framgång med våld. Men att det kan finnas en olycklig kärlek på moralens bekostnad. Det är bara att välja.

Ytterligare ett intressant inslag är även spökena som rör sig bland de levande. Men till slut blir det inflation i dessa vålnader.

Den unkna religionskritiken känns förlegad, som dramatikern säkert tror upplevs som radikal. Ett radikalt inslag är dock när en av fiskränsarkvinnorna bestämmer sig för att lämna byn och vandra ut över isen, på jakt efter en båt som kan ta henne bort. Hennes val verkar vara den enda öppning pjäsen ger oss i publiken om vi vill få ett meningsfullt liv.

Avslutningsvis vill jag påpeka värdet av en paus i en teaterpjäs, varför tas denna paus bort bara för att pjäsen är kortare än två timmar? Jag tror att även en kortare pjäs kan vinna på en paus där man kan smälta intrycken. I opera är ofta akterna runt 45 minuter var.

Albin Axén

Herr Arnes penningar av Selma Lagerlöf
dramatiserad av Lucas Svensson

Regi Birgitta Englin
Musik Peter Hägerstrand
Scenbild & ljus Jens Sethzman
Kostymidé Nina Sandström
Utförande av kostymer Chatrin Melander
Koreograf Ossi Niskala
Peruk & mask Barbro H. Haugen, Peter Westerberg
Musiker Nils Personne

I rollerna: Per Myrberg, Lo Kauppi, Alexandra Rapaport,
Björn Bengtsson, Inga Landgré, Pierre Wilkner, Andrea Edwards,
Douglas Johansson, Jens Ohlin, Jonatan Rodriguez,
Katja Seitajoki, Maria Selander, Lanna Ohlsson.

Foto till höger: Sören Vilks