Bakom sprickorna i fasaden
Förlusten har inget kön. Såväl män som kvinnor drabbas hårt av livets slag i Lars Noréns nyskrivna pjäs ”Fördold” som just nu spelas på Dramaten.
Norén fortsätter i ”Fördold” att borra djupare in i de mänskliga relationerna. Från utforskningen av den borgerliga familjen till de av samhället utstötta, till de institutionaliserade på anstalter i form av fängelser och mentalsjukhus som Norén utforskat under senare år. Nu är det familjerna i en trivialt vardagsbrusande Stockholmsförort som utgör föremålet för dramatikerns lupp. Handlingen kretsar kring fyra par, som bor grannar med varandra, och deras barn, döda som levande, födda som ofödda. I ”Fördold” visas en vuxenvärld upp, befolkad av omogna individer oförmögna att ta verkligt ansvar för någonting – paradoxalt nog inte ens för de egna själviskt präglade önskemålen. Karaktärerna är undanglidande och påfallande fulla av ursäkter. Se så synd det är om mig eftersom jag är arbetslös, poängterar rollfiguren Magnus Bergfalk, spelad av Peter Engman, i sin maktlöshet gång på gång. Att det är i själva verket är mest synd om hans 12-åriga dotter Camilla som han utnyttjar sexuellt och som är den som verkligen saknar makt att fly eller på annat sätt påverka sitt öde, den tanken tycks aldrig ha korsat hans hjärna. Det är framför allt barnens utsatthet som skildras i denna uppsättning, barnens lidande som det största lidandet av alla, eftersom de är så utlämnade till dessa vuxna, inkapabla att se något annat än sina egna sår och behov. Vuxna som utnyttjar och dricker sig fulla, allt från den sexuellt utnyttjande pappan till alkoholistmamman, övertygande gestaltad av Livia Millhagen, full inte bara av vin utan också av ständiga bortförklaringar inför sin son. Och Mehmet (Thomas Hanzon) och Stina Bergfalk (Kristina Törnqvist), som en bit in i handlingen, fjärmade från sina respektive partner, förälskar sig i varandra i stället och genom den andra söker tillfredställelse för sina önskningar och lustar, så intensivt törstande efter en ny människa att kunna spegla sig i att de tycks glömma resten av omvärlden, inklusive barn. Där finns också Rolf Skoglunds namnlösa karaktär, han kallas kort och gott för ”A”, som försöker leva upp till en manlig myt, till bilden av en macho polis med livet under kontroll. Men i sprickorna i fasaden syns det glimtvis att han saknar sin döda dotter minst lika mycket som hans fru gör, med den skillnanden att han inte så ofta som hon klär denna ständiga sorg och saknad i ord. ”Fördold” stannar dock aldrig vid någon enkelspårig indelning i manligt och kvinnligt – de traditionellt bundna könsrollerna dubbelexponeras och speglar sig i varandra. Som till exempel då en av papporna i pjäsen ensam tar ansvaret för barnet och går på föräldramöte trots att hustrun lovat komma. Men visst finns det scener som skildrar övergrepp som bara drabbar kvinnorna i första hand, som de systematiska gruppvåldtäkter som utgör ett så effektivt nedbrytande vapen i ett krig. Mehmet redogör över en bit mat sakligt och till synes utan större samvetskval för sitt deltagande i dessa gängvåldtäkter i Bosnien, under det krig där Centraleuropa än en gång så svårt söndrades, i mitten av 1990-talet. Just denna scen svider särskilt, inte minst på grund av det grymma budskap som får en så bjärt kontrast genom att den utspelar sig mellan två älskande på en restaurang. En bit mat och lite våldtäkter. Ett glas vin och lite mera krig. Skål. För det var ju inte Mehmet som var där, han var ju någon annan då. En helt annan människa. Så urskuldar han sina egna krigsförbrytelser och gömmer sitt eget ansvar bakom den månghövdade skaran. Delat ansvar. Skulden späds ut. Man önskar att ”Fördold” innehöll fler sådana moment och ögonblick som verkligen griper tag på djupet, som på detta sätt träffar rakt in i hjärtat. Norén är ju rolig, men samtidigt utgör det en grannlaga uppgift att som regissör förvalta denna svarta humor på rätt sätt. Regissören Staffan Roos presterar en skickligt genomarbetad iscensättning och skådespelarnas insatser är lysande, men stundtals finns en slagsida som ligger oroväckande nära det rena publikfrieriet, och jag skulle mer än gärna vilja sätta skrattet i halsen fler gånger än som sker under den drygt tre timmar långa uppsättningen på Dramatens lilla scen. Text: Helena NordenbergBild: Anders Hedman
