Samtal över en apelsin

Dorte Olesen skalar en ganska torr apelsin över diskbänken i Moderna dansteaterns personalrum och funderar, det är något jag sagt som hon överväger om hon ska hålla med om eller översätta med egna ord.
Vi har kommit in i en diskussion om svenskar och typisk svenskhet och glider vidare in i huruvida våra fördomar överensstämmer med de generella fördomar och åsikter som finns om svenskar, åsikter som lika ofta är signerade av en svensk.

Är det svenskt att inte våga, att verka för samförstånd och hålla ihop i gruppen, inte sticka ut i för hög grad, inte vara för individuell?

- Jag vet inte om det gäller just svenskar men det samhället vi lever i prisar i alla fall inte individualiteten och det är en så tragisk utveckling. Alldeles för ofta handlar det om att kunna visa upp sina papper, att man gjort något, att man är någon. De små tingen i vardagen, att möta någons blick, hjälpa någon på tunnelbanan, de sakerna är inte värda mycket när vi mäter oss mot varandra. Det blir väldigt svårt att vara en förebild om man inte får vara någon, säger hon och lyssnar, både till sig själv och till mig.
Är det svenskt att snacka om jämställdhet, jämlikhet, och mångfald för att så där bakom kulisserna smussla med vad man egentligen tycker fast inte vågar stå för. Är det verkligen svenskheten vi pratar om?
Dorte vänder sig om och har lagt upp apelsinen på ett fat, hon har klyftat den och precis konstaterat att det är lönlöst att generalisera, även om man kan tycka en massa i fråga. Jag nickar och ser hur apelsinen ställs fram. Tar inte första klyftan utan väntar artigt.

- När jag skapar vill jag väcka känslor hos folk, det vore ju konstigt annars. Jag är inte nöjd med samhället som det ser ut och ja, jag vill påverka och ge mina bilder av hur samtiden ser ut. I mitt tycke står allt och vibrerar, jag menar att allt går så fort nu och präglas av negativitet. Min koreografi ska skapa friktion och inte sträva efter att stryka medhårs.

Dorte har två föreställningar på gång denna höst. Dels Boy&Boy som visar hennes och de tre dansarnas bild av vad manlighet kan vara och hur manlighet kan se ut. (Den kommer att recenseras av slynglar. Håll utkik)

Dorte ställer sig upp och visar, på det lilla golvet, hur en man ofta använder sin fysiska styrka för att utrycka sig. Jag kan inte låta bli att skratta, det är så många gester och ansträngningar jag känner igen och det vilar ett fånighet över hela beteendet även om det inte är Dortes mening att förlöjliga utan snarare förvränga beteendet.

- Ja, så här: En man fostras ofta till att leda, ta kommando. Men det finns saker inte ens en man kan kontrollera. Naturen till exempel. Jag visar det genom att låta dansarna försöka påverka en buske genom kraftansträngningar medan busken bara står där, grön och fin helt utan att verka ta åt sig.

Den andra föreställningen denna höst är ett samarbete med Moderna dansteatern vars huvudrollsinnehavare är kvinnor som är 50 plus och det hela utspelar sig på Sergels torg i centrala Stockholm.

Hur tänkte du här?

- Å, vi fick jobba länge med tillståndet, bara att vara på Sergels torg i en sådan sak och att utrusta dansare med yxor kräver lång tids framförhållning och tålamod. Men även här upplever jag en så tragisk, sorglig trend, där man ser äldre människor som ett problem för samhället. Jag vill att man ser dessa människor, dessa kvinnor, som en värme och del av samhället, som något positivt.

Men de ska hugga ved, elda i bastuugnar och baka bröd. Är inte det väldigt traditionellt kvinnligt, att laga mat och ta hand om?

- Kanske. Men det är inte det som är problemet här. Jag ville att vi skulle vara på en plats där man knappt hittar en kvinna i femtioårsåldern i dag. När vi skulle fota pressbilder till föreställningen letade vi i flera timmar på Sergels torg utan att hitta mer än en handfull äldre kvinnor. Därför ville vi ta dit dem. Och det de gör, hugger ved och eldar är ett riktigt dagsverke, för många av de en del av vardagen, samtidigt som det ska ge stadskärnan en känsla av landet. Man ska komma till platsen och känna sprudlande energi och värme.

Dorte Olesen konstaterar att det är fel att samhället ser en som ett problem när man fyllt 50 och hon vill att man uppmärksammar hennes protest.

När tonsättaren till Boy&Boy franskfödde Philippe Boix-Vives för tredje gången passerar personalutrymmet, skrattandes för att Dorte lovat att jobba med honom denna kväll, reser vi oss upp.

Kvar på bordet på det vita porslinsfatet ligger en apelsinklyfta som ingen vill ha.

Text: Anita Norrblom. anita@slynglar.com
Foto: Moderna dansteatern

Foto till höger(beskuret): Dorte Olesen, 2007.