När Igos Stavinskijs/Maurice Béjarts Våroffer (1913) inleds är det som att gå in i en vägg, en vibrerande vägg som sätter hela kroppen i darrning. Det handlar om hednisk rit och om offer, ett offer till våren.

Stravinskij har beskrivit det så här: ”En dag när jag höll på med slutet av Eldfågeln i S:t Petersburg, överraskades jag av en märklig vision. Jag såg i fantasin en högtidlig hednisk rit: Visa män satt i en cirkel och betraktade en ung flicka som dansade sig själv till döds. De offrade henne för att blidka Vårguden.” (ur programhäftet Bolero, Les Noces, Våroffer. Kungliga baletten Operan Stockholm, 2010)

Alltså ett dramatiskt och klassiskt tema. Skandalen vid uruppförandet på Théâtre des Champs-Elysèes 29 maj 1913 lät inte vänta på sig. Folk blev som galna och lämnade lokalen när dansen fortfarande var igång. Det händer inte denna kväll på Operan och även om det är en laddad stämning när vi ser verket är vanan en annan för den nutida och avtrubbade publiken.

Ursprunget är en sammansmältning av kompositören Stravinskij, kostymören Nikolas Roerich och den välkände koreografen och dansaren Vaslav Nijinski, det vi ser på Operan nu är koreografens Maurice Béjarts tolkning där Stravinskijs handling och ingående satsbeskrivningar valts bort.

Det är strålande ändå.

Upplägget för kvällen är helt rätt. Det börjar bra med Maurice Ravels/Thierry Malandains Bolero, stegras med Igor Stavinskijs/Angelin Preljocajs Les Noces (Bröllopet) och kulminerar med Våroffer. En triad som gör kvällen till en fullträff. Att det är pauser mellan de tre verken och att verken i sig inte är längre än mellan 20-35 minuter gör att man verkligen kan sitta på helspänn och insupa varenda minut.

Nypremiär 2 september

Läs mer om verken på Operans hemsida.

Av: Anita Norrblom