Helgonlegender
Ett försök att förstå och väcka frågor kring vad som hände med det som blev kvar av folkhemmet - berättad med den lilla människans röst

Två unga kvinnor, Carita och Agnes, möter varandra 1986. De är styvsystrar sedan Caritas mamma Anna Maria gift om sig med Agnes pappa Åke. Samtidigt flyr en liten psykotisk flicka in i sin sjukdom någon gång 2006. Vem är hon? Varför lämnade Anna Maria sitt barn Carita? Vart tog sedan Caritas barn vägen? Vem är den gråe mannen som vänligt men mycket trött vandrar längs gatorna?

Det är svårt och kanske onödigt att beskriva den egentliga handlingen i pjäsen Helgonlegender av Majgull Axelsson eftersom en stor del av spänningen i pjäsen ligger just i att den är drömlik, att man först inte alls vet vad skådespelarna berättar för historia och att det blir publikens uppgift att skapa sig en förståelse av vad de ser. Varje karaktär framhåller just sin sanning, och när pjäsen är slut har tre generationer kvinnliga röster och några i deras omgivning berättat svensk samtidshistoria med och ur sina liv, berättat om sig själva och de helgonlegender de lever i.

Pjäsen är nyskriven, och det är spännande att författarinnan vågar ta sig an flera komplicerade frågeställningar och svåra öden med en stark känsla för varje karaktär. Personerna framträder med sina fel, brister, svårigheter, sorger och de dramatiska lösningar de ibland väljer i de motgångar de möter i sina liv. Det är svårt att inte bli berörd, det är svårt att inte förstå och att inte ställa sig många frågor: Hur tryggt var folkhemmet? Blev det som politikerna hade tänkt sig? Vart tog det nästan jämlika samhället vägen? Hur kunde kvinnorna hamna i de situationer de hamnade? Varför agerade kvinnorna som de gjorde och varför tycktes de så oförmögna att ta sig ur sina svårigheter?
Alla dessa tankar leder till att jag slutligen ställer jag mig frågan - var börjar varje människans personliga ansvar och var tar samhällets ansvar vid?
Det är förmodligen detta Majgull Axelsson har försökt att förstå sig på, och förmedla i Helgonlegender. Trots intressanta frågeställningar och stundtals mycket bra skådespelarinsatser, saknas det ibland ett flöde i pjäsen som kan bero på att skådespelarna inte blivit tillräckligt "varma i kläderna" eller i att manus inte riktigt motiverar skådespelarna till att snabbt blåsa liv i sina karaktärer. Det känns som att rollfigurerna ibland saknar motivationen till vissa av deras känsloutbrott, som att gnistan före explosionen saknas. Det måste ändå påpekas att skådespelarna kämpar med att ge liv åt karaktärerna och det resulterar i skrämmande bilder av hur enkelspåriga vi människor kan vara, och hur hopplöshet och misär kan ärvas från mor till dotter i generation efter generation.
Människorna i pjäsen blir till ett collage av röster som tillsammans sjunger en klagosång om folkhemmets undergång, en klagosång om att allt inte var så enkelt som politikerna hoppades, och om drömmen om ett helt jämlikt samhälle som krossades när Sveriges sista folkhemspolitiker mördades på öppen gata.


Cristina Fuentes