Sluta applådera

på befallning

Jag har själv länge gått omkring och önskat mig en ny tolkning av ett av de bästa verk som någonsin skrivits och filmatiserats, A clockwork orange. Därför var mina förväntningar höga när jag såg att Dramaten skulle ge denna bok som teaterpjäs.

Pjäsen börjar mycket lovande, med huvuddelen av handlingen baserad just på real-tv-show. Publiken i salongen bakas skickligt in i föreställningen och får fungera som det betraktande samhället, marknaden. Vi dresseras på tv-studiomanér att skratta och bua på befallning, precis på det konstgjorda sätt som tv-showerna får oss att göra.

Förvänansvärt fortsätter en del i publiken att lydigt applådera de allt mer vidriga tv-showsledarena under pjäsens gång, precis som när folk köper kvällstidningarnas gottande i andras obehag.

Orsakerna till att pjäsen inte kommer i närheten av det jag upplever som bokens storhet är flera, på samma sätt som pjäsens förtjänster är spridda. En svaghet är att huvudrollen Alex, spelas som han vore en vanlig blåst Big Brother- eller Famefactory-aktör med helt vanliga kläder. Grabbigt expressiv och med behov av att synas och bli populär. En person som mest verkar agera ond som teater, inte som filmens eller bokens Alex, en lite udda, mystisk och svårgripbar person, på gränsen bortom ond eller god. Det är ju i just detta problem, godheten eller ondskan, fria viljan och naturbundenheten som förlagan är så stark. Det skall vara svårt att gripa Alex, han som gillar Beethoven och extrem klädestetik samtidigt som han är mer eller mindre psykiskt sjuk och samtidigt ond. Scenografin i pjäsen är väldigt bra, men kostymen är tyvärr utan kraft.

Vi skall ställa oss frågan om det är bra eller dåligt att programmera, tvinga fram godhet genom våld, eller om det är individens egna fria val som måste ligga till grund för godhet. Är det bättre med en naturligt ond person än en onaturligt god? Det verkliga är det äkta, inte det som passar in i systemet. Oavsett om det äkta är ont eller gott.

Pjäsens scenografi är lyckad och den ger mig helt klart ett motgift som jag hoppas skall verka ett bra tag så jag kan tänka själv och inte vara en av de onda som vanemässigt flabbar med åt samma sak som alla andra skrattar åt, bara för att bli populär.

Med andra ord, inte se på underhållningen i TV3, TV5, program som Fame Factory eller Robinson. Program som vill få oss att skratta, bua och applådera på befallning.

Albin Axén

A Clockwork Orange 2004 av Anthony Burgess

Foto: Roger Stenberg
Scen Stora scenen
Översättning Caj Lundgren
Bearbetning och regi Kasper Bech Holten
Scenbild Marie í Dali
Kostym Katja Watkins
Ljussättare Jesper Kongshaug
Peruk & mask Lena Strandmark, Sissa Persson Maresch

I rollerna: Morgan Alling, Claes Månsson, Marie Richardson, Jonas Bergström, Kicki Bramberg, Erik Ehn, Jimmy Endeley, Christian Fex, Robert Fransson, Pontus Gustafsson, Fredrik Hammar, Hans Klinga, Douglas Johansson, Matilda Mörk m fl.