Ibland obegripligt men alltid snyggt

När Linus Tunström och Johan Inger leder Cullbergbaletten i dubbeluppsättningen Live fläktar det friska vindar

De svartklädda människorna på scenen i uppsättningen Dödsbo är skapelser av Linus Tunström. Om man inledningsvis som åskådare förstår att det handlar om död och sorg faller det relativt naturligt att anta förlust. Men det är förvirrade moment som får en att tänka igen, och övertygas igen. Tvära kast. Själv menar Tunström att verket speglar vårt (människans) förakt för svaghet: "vår egen likväl som andras."

Det leds som ett smatterband av ilska mellan de ömsom planerande, ömsom impulsingivande varelserna; genom beröringen lämpar de över bördan på den utvalde eller närmaste till hands. Olika moment avlöser varandra och återkommer, parterna byts ut. Ett återkommande parti som fastnar särskilt är när någon lämnas kvar i rummet/lägenheten medan de andra går ut på balkongen och hur denna ensamma själ febrilt försöker apa efter de flertaligas rörelser men finner sig vara steget efter hela tiden. Musiken förändras vid dessa moment; den klubbdunkande takten hetsar och det är lätt att förstå den stressade som vill passa in men faller längre ifrån gruppen genom att bara nästan lyckas smälta in. Kläderna minskar på kropparna. När det från början handlade om klänning, kjol, hatt med flor och kostym befinner sig de flesta i strumpbyxor (trasiga) och linne mot slutet. Kaoset förnimmas redan i upptakten men är totalt utbrett innan scenljuset släcks med en önskan (och en replik sagd) att tala ut. Då har flocken samlats för ett slags terapisamtal och näsdukar har plockats ur lådan.

Har Tunström lyckats med sitt uppsåt? Ja, det tycker jag nog. Man kan förbereda sig genom att läsa programtidningens korta presentation. Om man vill. Jag skulle rekommendera det. Bara för att förstå från början vad han vill berätta. Att se gruppen av Cullbergbalettens dansare utföra teaterregissörens idé är en pirrig händelse. Att Linus Tunström inte är skolad koreograf avhjälps av koreografiassistenten Per Sackléns hand. Det är alltså Tunströms idé genom Sackléns guidning och tillslut dansarnas uttryck. Ett trestegs led i full funktion. Att någon i pausen påstår att det liknar Friskis&Svettis gympa betyder att associationerna löper tämligen fritt. Det är ett gott betyg när det handlar om hur vi ser på svaghetsförakt. För när är gemene man svag? Vem definierar det? Ogörligt att generalisera och just för att Tunström låter bli vinner han respekt och trovärdighet.

När Cullbergbalettens konstnärlige ledare och tillika Stockholmsoperans tidigare solodansare Johan Ingers dansare i Som om tar över scenen blir det nästintill ännu mer teater. Och även om Inger brukar ge ett lekande lätt intryck med sin koreografi förvånas man smått. Måhända på grund av Tunströms teater-, film-, tv- och operabakgrund. Där hade det fallit naturligt, faktiskt enligt ens förväntningar, att se mer skådespel än kroppsrörelse till musik. Men nej, det är Ingers del av ensemblen som desperat berättar vitsar (lugn, det finns en poäng. Inte i vitsen men i orsaken), pargrälar barbariskt och kliver, sitter och rullar på den för Ingers del numera nästan obligatoriska klätterattiraljen. Av hans fyra uppsättningar med Cullbergbaletten har åtminstone två (minns 2002 års Home and Home) innehållit någon form av plankstaket. Och de har spelat en avgörande roll för framförandet. Mycket skickligt. Och snart signifikant för koreografen.

Kostymen är lite obegriplig (är det bara jag som tycker att det är väl mycket sci-fi över dräkterna jämt?) dock snygg, så en eloge till den mångåriga kollegan till Inger - Mylla Ek.

Johan Ingers samarbete med kompositören Stefan Levin (som specialskrivit musiken till uppsättningen) ger ett imponerande resultat. Musiken flyter samman med rörelserna på ett sätt som känns väl uttänkt.

Överlag måste det erkännas: med Inger och Tunström vid rodret för Cullbergbaletten blir helheten väldigt snygg, vital och rolig. Och i skrivande stund ser våra grannar i Europa på dessa svenskaledda dansare. Många förundras och hänförs av deras skicklighet, både bland kritiker och publik, i Sverige som internationellt. I retrospektiv ser man att kritikerna sällan varit avigt inställda mot den vittomtalade baletten.

Ljusdesignen i bägge verken står Erik Berglund för och här finns inget att anmärka på. Kanske för min egen del: jag ska tänka mer på belysningen nästa gång och inte ta förgivet att det ska fungera.

Anita Norrblom

Dödsbo

Idé, iscensättning: Linus Tunström

Koreografiassistent: Per Sacklén

Scenografi, kostym: Ulla Kassius

Ljusdesign: Erik Berglund

Musik: Rikard Borggård

Som om

Koreografi: Johan Inger

Dramaturgi: Franka Gerbert

Koreografiassitent: Lena Wennergren-Juras

Ljusdesign: Erik Berglund

Musik: Stefan Levin