Det är en afton i början av mars, en air av förväntan pockar mellan väggarna på Dansens hus, studsar lätt mot det gigantiska, uppblåsta, svarta, pulserande konstverket av Matti Kollionen. Vi ska se Cullberg i två timmar alltså tre generationer av Cullbergkoreografer. Folk vimlar, dricker vin, dricker vatten, viker mössan i handen, putsar av skon som fått vita saltränder, känner efter, kissnödig, kanske det, går på toaletten, dröjer lite, köper kaffe, äter dammsugare och… får äntligen gå in.

Mats Ek med ”Hon var svart” från 1995 är först ut och tar andan ur sin publik. Fortfarande. Det är ett makalöst verk som leker med sina åskådares nerver och känslor. Mjuka andetag, man och kvinna på scen dras mot varandra och finner varandra, åtminstone köttsligt.

Detta verk skapade Mats Ek när han lämnat Cullbergbaletten och är aktat som ett av hans allra främsta.

Vi sitter som på nålar. Musiken av Henryk Górecki är galet bra, pendlar mellan aggressiva stråkar och mjukhet. Från att ha varit två människor på scenen kommer en efter en in och skapar ömsom kaos och ömsom ordning med rörelser, röster, färger och kropp. Eks typiska rörelser, kan se slängiga ut, kanske mynnar ur hans egen kropps gänglighet. Hur det än må vara är Mats Eks rörelser omisskännliga. Ett verk som återkommer för mitt inre är ”Aluminium” från 2005 som han skapade för Madridbaserade Compañia Nacional de Danza. Paret som har huvudrollen. Bordet som används som båt och tillflykt i lek och allvar och den påtagliga mänskliga ensamheten. Ja, när jag tänker på det är även Ställe (2009) ett verk med Paret, Ensamheten och Bordet.

Hon var svart är i alla fall ett verk som faktiskt måste ses. Åtminstone för den som vill nå den cullbergska berättarkärnan.

Det finns två andra storheter på Dansens hus scen den här kvällen. Vi får se 19 minuter av en rolig dansfilm av 26-årige Alexander Ekman. ”40 M UNDER” är inspelad i Kungliga Tekniska Högskolans nedlagda reaktorhall under sommaren 2009. Tre dagars dans har spelats in. Det är galna professorer som träffas under jord och utför tillsammans en installation.

Det låter så där, men är bra. Det är inte så att vi inte har sett det förut, det skämtas med den moderna dansens form och språk, men det är med en finess som bådar gott för framtiden.

Johan Inger så. Mittenkoreografen (var konstnärlig ledare på Cullbergbaletten mellan 2003-2008) är tråkigast under kvällen. Hans verk ”Negro con Flores” (2005) ter sig väldigt tunn i jämförelse med Ek och Ekman. Att verket lagts sist är obegripligt. Varför ska vi gå ut med den här känslan av svaghet när vi kunde gått ut med Eks knytnäve i magen och stjärnor i skallen?

Jag är i vanliga fall en av Johan Ingers riktiga påhejare men redan när jag såg premiären av Negro con Flores tyckte jag redan då att det var ett av hans sämre verk. Fast det ska sägas, han har något som precis de två koreograferna innan har: humor.

Och det är ett stort kännetecken för Cullberg: Låt oss dansa och skratta för vi är blott bara ensamma löjliga människor.

Under våren turnerar programmet till Gävle, Helsingborg, Finland och Kina.

Eder Anita Norrblom

Hon var Svart
Koreografi: Mats Ek
Musik: Henryk Górecki
Scenografi och kostym: Peder Freiij
Ljus: Ellen Ruge
Urpremiär i april 1995 på Dansens Hus i Stockholm.

Negro con Flores
Koreografi: Johan Inger
Musik: Stefan Levin (komponerad för Cullbergbaletten)
Kostym: Johan Inger
Ljus: Erik Berglund
Urpremiär i november 2005 på Dansens Hus i Stockholm.

40 M UNDER
Koreografi: Alexander Ekman
Regi: Alexander Ekman och Martin Steinberg
Musik: Matmos, med flera
Kostym: Malin Eriksson och Nina Stenmark
Urpremiär 5 mars 2010 på Dansens Hus i Stockholm.

Vill du läsa mer? Gå in på www.cullbergbaletten.se