En tuff teater

Denna teater handlar om att få mig att se hur bra jag egentligen har det.

Hade frankfurtskolan rätt i att kritisera populärkulturen?

Efter att ha sett Till Damaskus på teater Kaos upplever jag det ovanligt starkt. Här finns ingenting populistiskt, jag måste anstränga mig för att tolka skeendet jag ser och hör. Invirad i en filt i ett mindre teatertält och med varmt vin i handen får jag se det mänskliga lidandet blandas med den mänskliga existensen. Summan blir att jag får bekräftat att mitt liv ju är ganska bra trots allt, speciellt i jämförlse med Strindbergs Den Okände, huvudpersonen. Mannen, bohemen, den kreativa, fattige, för kvinnan attraktive och lidande mannen. Detta är verklighet. Relationer blir ju oftast fulla av en blandning av smärta och närhet. Det är nästan aldrig ren symbios så som populärkulturen vill få oss att tro.

Pjäsens handling är snarare expressionistisk än lijär och tydlig. Därför behöver den inte beskrivas mer än som en upplevelse. En av de starkare scenerna är när Den Okände hamnar inför det han tror är regeringen. Det är lysande! Vilken stark scen av en förvirrad människas inre psyke.

En av rollerna som spelas fantastiskt är Dåren, spelad av Lindy Larsson, som är en lång och smal man, trots namnet. Detta är en skådespelare som säkert kommer synas i de "stora" sammanhangen snart. Om nu detta med stora sammanhang ens är önskvärt. Kanske är det snarare så att vi skall lära av Den Okände och gå i kloster för att finna oss själva. Långt borta från "framgången".

Om du vill få en blick i en annan värld en stund, för att få distans till Stockholms trendhets, bege dig till Teater Kaos!

.

.

.

.

.

.

.

.

. .

.

.

.

.

.

.