Alaska – en kurs i frihet/Gunilla Heilborn-Göteborgsoperans balett
Det råder ett fniss i den lilla salongen på Dansens hus redan innan föreställningen ”Alaska” sätter igång. Och det är inte konstigt det. Gunilla Heilborn har gjort sig känd för att locka till skratt. Hon har en osviklig fingertoppskänsla för igenkänning och behärskar en stor del av den mänskliga uttryckspaletten: den velige, vemodige, kuvade, djärva, nonchalanta, dansanta, bejakande, vakande, saknande, undrande…
Alaska är verkligen inget undantag. Det har kallats till informationsträff för intresserade som vill till Alaska. Reseledarna är två, på olika sätt, entusiastiska män som guidar deltagarna via film, dans och uppmuntran att söka sitt eget Alaska. Göteborgsoperans balett-ensemble är som klippta och skurna i sina roller som de varit med och tillverkat. Jag ser inte en svag länk. Under resans gång (hamnar vi någonsin i Alaska?) kommer man dessutom att ändra uppfattning om både det ena och det andra. Tack, Gunilla Heilborn, tack vare dig kan vi – bör vi? – alla leta vårt Alaska.
I publiken sitter många ur den svenska teater-, film-, dans-, och musikensemblen. Sällan ses så många kända ansikten samtidigt på Dansens hus. Kan det ha att göra med att den Dramaten-anställda Elin Klinga gör en stor roll som siaren Eli-esias? Hon ersätter därmed en manlig dansare (Timo Nieminen) och går från att jobba som textcoach för dansarna till att själv deltaga. Hon är bra. Men det är resten av Göteborgsoperans balett som är den stora behållningen. Den 90 minuter långa kampen mot sanningen pågår i högt tempo och varvas med det ena förvåningsmomentet efter det andra. Effekterna, sceneriet, ljuset, musiken (Nine inch nails-versionen av I hurt myself today bland annat) är vansinnigt bra. När den två man höga jätten kommer in på scenen är jag beredd att ta av hatten och bocka för det bästa på stora scenen 2009.
Det är nytt och bra. Det är en vindpust av de oändliga möjligheter som Melo lyckas väcka intresset till. Go Melo! Och kom tillbaka med mera.
Saxat ur pressmeddelandet: Om MELO
- I människan väntar djuret, i strukturen gömmer sig trolldom. I en värld full av dualitet och symbolik kan ett tvångsmässigt byggande skapa illusionen av ordning, ända tills maktbalansen mellan rummets diagonaler och aktörernas personligheter förskjuts.
Dansen är oklanderlig och direkt; innehåller så mycket kropp, känsla och personliga uttryck hos dansarna att den tveksamma snabbt förstår att det är Andersson dance som står på scen.
Lava Markusson, Aleksandra Sende och Moa Westerlund gör särskilt minnesvärda porträtt.
Jag undrar dock över denna ständigt återkommande Henrik Vikman. Han är utbildad dansare men beter sig inte som en sådan. Och hans roller är sällan de mest krävande, är han med Gunilla Heilborn eller Örjan Andersson. Han är den som inte riktigt passar in och i Pacing in vaudeville är han mer som en maskot, gullig i sin tu-tu. Vid en träff med unga dansare för ett år sedan visade delar av ensemblen upp ett stycke dans och en kille i publiken undrade om Henriks roll skulle vara ”sådär utanför”. Svaret förblev otydligt. Luddigt är ordet och frågan är om det behövs i en föreställning som i sig kan tolkas på så många olika sätt.
Att Vnuks förlossning var en mardröm som slutade lyckligt kan vi som får uppleva denna version vara glada över. Det är även trevligt att notera att kvinnor och män är jämt fördelade i publiken. Men jag hade klarat mig utan den snåla kommentaren från damen bakom mig efteråt. ”Vad sa hon, att det tog tre dagar och tre nätter att föda? Ah, jag klarade det på 45 minuter.”
Eder slyngel,
Black Biist/Wim Vandekeybus
Utan att tyckas sakna sitt eget kompani, Ultima Vez, har Wim Vandekeybus skapat ett fantastiskt verk för den lika fantastiska Göteborgsoperans balett. En ren och vacker mardröm i form av dans och teater baserat på berättelsen om kung Oidipus, ”Black Biist”. Det är en av två delar ur ”Dekadens” (premiär april 2009) och den motsvarar alla förväntningar.
nr4./MELO
Det beskrivs som en mix av föreställning och installation, verket ”nr4.” som konstnärskollektivet Melo presenterar på Dansens hus. Publiken bjuds till att invänta given signal för att få stiga in i installationen där vi guidas av text på marken, musik och instruktioner i lurar på en annars tyst och mörk scen, varmt te, filttofflor och ett stycke ur en bok medan vi väntar, vandring i Dansens hus innersta gångar, ett stycke dans i vattendränkt rum med mycket mera.
Livekonstkollektivet MELO består av dansare, musiker, ljussättare, tekniker, arkitekter och filmare. Gruppen arbetar utan ledare och blandar genrer och konstformer för att hitta oväntade sceniska uttryck. De gästade Dansens Hus år 2006 med föreställningen Tie Me to this World.
Andersson Dance/Pacing in Vaudeville
I ”Pacing in vaudeville” har Örjan Andersson och hans kompani tagit sig an människans illusion av att ordning råder till tonerna av gungande elektroniska slingor. Så här uttrycker sig koreografen själv:
Hårdare snabbare/Anna Vnuk-Riksteatern
Kanske ska börja med rättelsen direkt. Att föda barn är inte disco. Men när Anna Vnuk ställer sig på scen med krogshowen ”Hårdare snabbare” (samproduktion med Riksteatern) vill hennes ”kötthög” till kropp dansa. Hon och hennes crew, Jennie Lindström och Andrea Svensson, levererar träffsäkra reflektioner. Och Anna Vnuk mellansnackar. Huvudparten handlar om den tre dygn utdragna förlossningen, men ett av de vackraste styckena handlar om den första koreografin hon skapade hemma i Luleå, två år gammal som döptes till Mamma. ”Det enda ord jag kunde.”
Anita Norrblom