Text: Anita Norrblom
Foton finns på Dansens hus hemsida: www.dansenshus.se
Trist lek utanför och på scen
Det första som når oss medan vi väntar på att bli insläppta till stora scen är doften. Doften av myrra och kanel, en nypa ylang ylang, dunkel och retfull. Så kommer trummorna. Rytmen dunkar med eko i hela foajén. Mänskohopen vid biljettbordet klyvs och fram ömsom klampar, ömsom åmar sig en kvintett av dansare och musikanter.
Det är Enclave Dance Company som har anlänt
Stockholm och ger föreställningen De Farra. De föregår alltså sin publik genom ett möte innan det är dags, och delar ut godis på utmanande sätt genom att först ha godbiten i sin egen mun och sedan bjussa (undertecknad matas med pappersklädd kola). De visar oss prov på capoeira, steppar och kör breakdance i en mix av modern och traditionell dans. Allt som händer sker runt runt runtomkring oss.
Så får vi gå in i salongen. Där fortsätter dansen och uppträdandet. En minimini buss fraktar runt ensemblen på scen (den slickar marken, det är för tungkört) medan dansarna och musikerna bryter ut i extas både med rörelse och ljud. Techno och folkmusik. Hej, vad det blir postmodernt. Och trist.
Enclave Dance Company med De Farra är vilda och tar ut svängarna på scen. Ändå är det en svag känsla som följer med en när man stiger ut från spektaklet. Det är en övermättad och påklistrad känsla som inte släpper.
Det mest minnesvärda under de förlängda 80 minuterna är de ljus som tänds i kulörta pappersljuslyktor mot slutet av showen. Och pardansen med ett urval av publiken. Fint att se att en flicka inte vill sluta dansa när hon väl kommit upp i the limelight.
Enclave Dance Company med De Farra visades 22 och 23 september på Dansens hus.
Regi, koreografi: Roberto Olivan
Musik av och med: Pierre Bastien
Skapad av dansare: Roberto Olivan, Martin Kilvady, Peter Jasko, Ben "Fury", Cruz Mata, Valeria Garré och Laïda Aldaz.
Musiker: Bruno Grollet (saxofon), Nico Manssens (percussion).
Anderssonskans Örjan på scen
Örjan Andersson är en enastående koreograf. Det vittnar många om och priserna han mottagit och som måhända tynger hyllor där hemma styrker påståendet.
En del kallar dock honom trist, en perfektionist med oerhört behov av kontroll. Eller kanske hellre allt för trygg i sin stil för yttre påverkan. Sällan flippar denne koreograf ur, sällan går han i botten och levererar något undermåligt.
I Ready to Explode verkar det i alla fall som att de fem dansarna fått tillståtelse att medverka väldigt mycket mer i skapandet än normalt. Resultatet är ändå avslappnat samtidigt riktigt tajt och precist. Och roligt. Den enda kvinnan på scen, Annika Hyvärinen, är som vanligt underfundig i sitt kroppsspråk. Hon är längre än sina meddansare och gör en grej av det. Liknar en jätte ibland.
Kostymen kan tyckas färgfattig, särskilt som Jens Sethzmans scenografi och ljus är avskalad. Men just den runda, vita ringen som svävar ovan dansen och de spattiga kropparna som rör sig till den rytmiska musiken (så typiskt Örjan Andersson) vinner i längden.
Örjan Anderssons gränser sträcker sig trots allt vitt och brett. Herr Andersson har skapat 25 originalverk i det egna kompaniet Andersson Dance och andra ensembler så som holländska The Netherlands Dans Theater, det spanska Compania Nacional de Danza och Göteborgs Operans Balett.
Den klassiska skolningen ekar också i det moderna verket Ready to Explode som det Sverigebaserade projektkompaniet levererar. Minst lika kärt att se som det senaste de gav under namnet We Dream of Simple Lives. Inte konstigt att Örjan Andersson ser sin egen framtid som ljus. Vad annat har han att vänta?
Föreställningen visades den 9-11 november på Dansens hus i Stockholm.
Koreografi: Örjan Andersson
Scenografi och ljusdesign: Jens Sethzman
Kostym: Magdalena Åberg
Dansare: Sverre M. Heidenberg, Annika Hyvärinen, Dan Johansson, Asher Lev, Michael Getman och Björn Eriksson.
Musik: John Cage, Alva Noto/Ryuichi Sakamoto, Fennesz, Keith Fullerton Whitman, Wolf Eyes mfl.
Sellén är bättre än folk överlag
Bättre folk på Dansens hus, skapat av Malin Hellkvist Sellén, är mestadels politisk scenkonst (för att använda hennes egna ord). Mer än renodlad dans. Samtidigt är det ju massor av dans. Dans som får en att skratta, vrida sig av pinsamma igenkännelser och picka med fingret mot knäet i takt.
Det är massor av tankar som pulserar genom en när man möter Selléns dansare till rytmerna av Culture Beats Mr Vain, och Snaps Rythm is a Dancer.
Dansarna, där Audrey Littman och Emelie Jonsson briljerar lite extra, jobbar stenhårt och svettas ymnigt. De utforskar höftrörelsen och tävlar i vem som juckar bäst med och utan musik. Hellkvist Sellén sätter fingret på hur könsbundna våra enklaste rörelser är: som hur vi går. Varför ser jag fyra kvinnor på scen gå som män? Varför kommer den frågan upp?
Malin Hellkvist Sellén har en trogen publik och fansen jublar och klappar sina händer röda och varma när den andra akten med än mer krävande moment är slut. Undertecknad är smått förvirrad av det antiklimax som uppstår inombords. Var detta dans?
Men förvånad är jag inte. Vi kommer se verk av Hellkvist Sellén framöver, hon är på väg att rota sig. Inte via sin teknik och klassiska skolning utan tack vare att hon ifrågasätter dansen som sådan. Och det är stort. Och det är viktigt. Se henne igen den 19, 22 och 23 december på Nortullsgatan 7 kl 19 i verket Principerna.
Bättre folk visades på Dansens hus, Stockholm den 20-22 november.
Koreograf: Malin Helkvist Sellén
Dansare: Emelie Jonsson, Heidi Lehtoranta, Marianne Kjaersund och Audrey Littman.
Scenografi, ljusdesign: Erik Westerlund
Kostym: Lena Lindgren
Mask: Marina Ritvall