Tre dansnotiser
återblickar av Anita Norrblom

Det liknar kärlek banne mig
Om att se tillbaka och att våga se framåt

Det är Helena Franzéns introverta föreställning"I'm not looking back", där Jenny Wilson (och Fagge Fagerström) skapat och producerat musiken men själv inte medverkar på scen då hon under arbetet blivit sjuk, som verkar som inte kan vara något annat än en kärleksförklaring till dansen som konst. Och till publiken. En kärleksförklaring till publiken riktad åtminstone från Helena Franzéns sida men säkert också från Jenny Wilsons.

Dock. Allt sker på koreografens eget sätt. Såklart. Det är aldrig tal om publikfrieri när det gäller Helena Franzén. Det är hennes vilkor som gäller när man ser hennes föreställningar.
Därför.

Hela upplägget är märkbart avskalat. Vi får möta koreografen själv i fyra skeenden i livet. Fyra dansare gestaltar henne. Mycket sker med ryggen mot publiken. Färgskalorna går i vitt, grått, svart. Livets färger en vanlig vardag.
Den unga sökande Helena. Den bestämda. Den svårbemästrade. Den oövervinneliga.
Cilla Olsen utmärker sig men även Moa Westerlund visar att hon håller klass.
Musiken till är signerad Jenny Wilson och det är synd att vi inte ser henne uppträda. Påminnelsen om hennes sjukdom blir så påtaglig. Plåster på såren dock när hon efter föreställningen kommer upp på scenen och tackar.
Vi tar av mössan för duon. Bravo. Även tack och bock till Virve Sutinen som sett till att få upp Franzén på Stora scen. Det var banne mig på tiden.
Föreställningen visades 4-5 november 2010 på Dansens hus.

Medverkande:
Koreografi Helena Franzén
Musik Jenny Wilson, Daniel Fagge Fagerström
Dansare Katarina Eriksson, Gunilla Hammar, Cilla Olsen, Ina Sletsjøe, Moa Westerlund
Kostym Karin Bjurström
Ljus Markus Granqvist

Eks val - Sylvie Guillem som Kvinnan

Det är förhandsvisning av Mats Eks "Ajö" på Dansens hus när 2010 års jul närmar sig med stora steg. Urpremiären kommer gå av stapeln i London senare. Med samma kväll är Cullbergbaletten (Mats Eks tidigare dansgrupp).
Och det är spännande att få se denna världsberömda Frankrike-födda ballerina in real life (irl) särskilt med tanke på att hon redan som 19-åring blev upplyft (bokstavligen) av den dåvarande balettchefen Rudolf Nurejev till premiärdansös vid Parisoperans balett. Kort därpå även ytterligare ett snäpp upp på den svåra stegen till "étoile" (stjärna).
1985 lämnade hon Paris för Royal Ballet i London. På båda scenerna har hon dansat alla de stora klassiska rollerna och i dag jobbar hon med koreografer som Akram Khan, Robert Lepage och Russel Maliphant.
Det är spännande då man vet att hon ställer skyhöga krav på sig själv inför varenda föreställning hon ger. Kommer hon att orka. Kommer hon att leverera?
Och visst gör hon det. Jag vet inte om vi har någon av samma klass i Sverige, och det är å andra sidan ganska ointressant, men jag är inte helt såld. Och det handlar mest om koreografin. För även om det är ett kul grepp Mats Ek fört in, att låta henne dansa in och ut ur ett filmat verk ( och det kräver enorm precision) så är själva koreografin ganska enformig.
Det vi sett avCullbergbaletten stunden innan understryker dock att Sylvie Guillem är en klass för sig.
Om titeln, "Ajö" säger Mats Ek så här:
- Verket är inte centrerat kring Sylvie Guillem som person. Det handlar inte om en äldre dansare som skall dra sig tillbaka, utan om en kvinna som tar adjö av ett visst stadium i sitt liv. Det har en handling men är inte en episk berättelse. Det är ett samtal, som hon för med sig själv och som leder vidare mot nya erfarenheter, säger Mats Ek i programbladet.

Saxat ur programbladet:
"Ajö" är det fjärde samarbetet mellan Mats Ek och Sylvie Guillem. Tidigare har de gjort "Wet woman" för teve och duetten "Rök", som Sylvie Guillem dansade tillsammans med Niklas Ek. Vidare gjorde hon "Carmen" när Mats Ek satte upp den med Royal Ballet i London, en roll han ursprungligen skapade för Ana Laguna i Cullbergbaletten. Musiken till "Ajö" är den tjugo minuter långa andra satsen i Beethovens sista pianosonat, nummer 111 i inspelning av solisten Ivo Pogorelich. Scenografen och kostymören Katrin Brännström skapar en video som medagerar. Erik Berglund ljussätter verket.

Ajö
Koreografi Mats Ek
Dans Sylvie Guillem
Ljus Erik Berglund
Scenografi, kostym, video Katrin Brännström
Produceras av Sadler's Wells i samproduktion med Dansens Hus. xspectacle Dansas av Cullbergbaletten
Koreografi, kostym Crystal Pite
Originalmusik Owen Belton
Ljusdesign Crystal Pite, Daniel Ranger och Fredrik Rydehäll
Koreografassistenter Eric Beauchesne och Peter Chu
Kostymassistenter Malin Eriksson och Nina Stenmark

Läs mer på www.dansenshus.se

Manon - en tårdrypande historia

Manon - en tårdrypande historia
2010 avslutades med en känslosam smällkaramell på Operan, "Manon", och det är synd att den inte visas fler gånger under våren 2011. För den som vill ha smärta och romantik samt Dramatik ska ju se Manon.

Baletten är skapad av Sir Kenneth MacMillan efter en roman av Antoine-Francois Prévost. Musiken står Jules Massenet för. Jag sitter höggravid och låter mig svepas med av historien om den mycket unga Manon som är kär i en ung student men som låter sig lockas av pengar och ingår äktenskap med annan man. Det hela slutar i Manons egna dödskramper (hon blir sjuk av att sitta fängslad och hon fängslas då hon tas för prostituerad) men längs med vägen är pärlbandet av döda män långt.

Det är underbart att sitta omsluten i sammet och gråta över orättvisan i att Manon aldrig hann bli lycklig, att hon praktiskt taget blev mer utnyttjad av män än hon själv utnyttjade dem och att hon givetvis var så fruktansvärt missförstådd. Ändå är hon ingen ankunge. Hon må vara naiv och ung men vet många gånger exakt vad hon gör. Och det är lite härligt. Att kvinnan är bäraren i historien, även om hon aldrig kan vara hjälten utan måste dö. För att hon inte är man.
Visades på Operan under hösten 2010.
Läs mer på www.operan.se

(Till förstasidan.)