|
Dödsdansen, en pjäs om familjens himmel och
helvete. Detta är en lite svår pjäs av den sura Strindberg. Första akten
ger hopp åt kärnfamiljen, andra akten tar tillbaka hoppet.
Vissa människor gillar inte Teater, andra gillar inte Strindberg.
Jag kom själv sent på att jag gillade både teater och Strindberg. I alla
fall Strindbergs teater.
Jag har sett denna pjäs en gång förut men då endast första akten. Första
akten handlar om ett genomruttet par som bara överträffar varandra med sura
kommentarer och de vill helst av allt se varandra dö, men de är fast i en
dans med varandra, ett växande förflutet som binder dem samman och göra
alla alternativ till samvaron som ännu sämre än relationen.
Dessutom
lever de ute på en liten ö där de hatar alla och hatas av de flesta.
Plötsligt kommer det in en tredje part, en vettig och sansad person, som
inte ger sig hän åt sin småaktighet och sin ondska. Han har valt bort det
giftiga äktenskapet och lever ensam och harmonisk. Men är han inte lite
tråkigare, lite mer ”medelklass” trots allt?
I slutet av första akten framstår trots allt ett äktenskap i helvetet som
bättre än inget alls.
I andra akten är allt tvärt om. Vi flyttas
fram i tiden och äktenskapet har ätit upp paret inifrån. Den nya fräscha
generationen då, kan de lyckas förverkliga ”kärleken”? För att se svaret,
gå och se Dödsdansen på Dramaten, oavsett vad du brukar tycka om teater
eller Strindberg.
Denna uppsättning är välspelad av alla, bortsett från lite osäkerhet från
de yngsta skådespelarna, men det skall väl nästan höra till?
Albin Axén |
Anteckningar
