Jag känner ju igen mig i vissa av huvudrollsinnehavarens hårda omdömmen om alla "simpla" som inte "förstår" den "fina" konsten på det sätt hon själv förstår den. Visst är det hemskt att se detta, det är ju en extremt obehaglig åsikt, men ibland ack så sann. Sanning kan vara obehaglig. I ett samhälle nedsmutsat av kvällstidningarnas skitmoral framstår denna flickas kamp för att få nå en sannare och mer passionerad människoexistens som en sund strävan. Precis som i operans värld kan denna passion leda till ond bråd död.
I valet mellan ett vaniljliv framför skit-tv som Robinson och ett passionerat liv bland världens filosofer och i het och farlig passion väljer huvudrollsinnehavaren i operan liksom i Den älskade det senare.

Detta sker bortom moralen, bortom ont och gott, som Nietzsches bok heter.

En reflektion som slår mig är att om flickan i pjäsen varit en man, skulle ingen sett henne/honom som ett offer, utan som en person på väg att förändras i en slags sturm undt drang.

Avslutningsvis upplever liksom Anita, även jag att detta förakt för den enkla människan som arbetar på lager och inte läser böcker eller tänker på annat än att se på tv och äta, som någonting hemskt. Det går för långt i pjäsen. Flickan saknar behärskning i sitt förakt. Men kanske är det så för en person som måste befria sig från någonting som tidigare upplevts som så naturligt? I en strävan att utvecklas. Om det hela skulle reslutera i att hon började skriva musik själv kanske hennes attityd skulle kunna förlåtas?

Jag anar att Anita i slutet av sin recension menar att flickan i pjäsen inser sitt förtryck och därmed slipper ifrån det!

Jag tycker detta är en meningsfull och vacker tolkning och jag håller med henne om att flickan inser någonting, kanske befrias från ett grepp. Men detta innebär i så fall att resan kanske var mödan värd?

Se denna fantastiska pjäs och delta i debatten!

Albin