En kylande

depression

- ” En biljett depression tack!”
önskar i efterhand att jag sagt det när jag hämtade ut min biljett i biljettkassan. Det kalla barnet är föreställningen om det molande hatet, täckt av en barnvagn i vardagsexistensen. Vi möter paren som för ett tyst inre krig mot varandra och blivit världsmästare på att cyniskt ironisera över sina partners svaga och ogudaktiga punkter. Denna förbannelse tycks ha sin grund i vardera deltagares besvikelse över att deras respektive inte lever upp till de förväntade idealen.

"När männen är starka är kvinnorna svaga, en evig förbannelse vilar över dessa tappande relationer"

Lika många vaxdockor som skådespelare finns det på scenen och med sina kalla, borrande dockögon betraktar det oss i publiken.
Just detta med vaxdockornas stirrande, teveskärmarna i salongen varur skådespelet tar vi då och då och det hela tiden pågående spelet på scenen, gör att jag som beskådare måste jaga efter det ”viktiga” skådespeleriet. Jakten får mig att känna en förlust och tomhet av något i dramats skeende som jag kanske gått miste om, medan jag tittade åt ett annat håll. Kanske är det vad författaren till Det kalla barnet vill säga till oss.
Att vi gör vardagen till en jakt efter något behov vi tror har missunnats oss, men som skulle kunna göra oss sååå mycket lyckligare! Men medan vi springer så missar vi att rikta blicken mot det essentiella hållet, den helhetliga synen av vår nutida tillvaro.

Föreställningen skänker oss ett nystan av historiskt förtappade livstrådar som visas för öppen ridå, i hela sin kaotiskhet. Men den ger däremot ingen öppning för ett utvecklande av trådarna, var för sig, vilket skulle kunna skapa en början till en ordning i relationernas dilemman. Till och med ur dödens rike skriker man ut sin förbannelse till de levande som gjorde ens liv till ett helvetesmelodram.
Männen håller sina kvinnor i ett rädslans järngrepp genom en stark knuten hand och kvinnorna löser då och då upp knytnäven genom att med list kunna fälla sina män i skammens dy, helst inför så många ögon som möjligt! När männen är starka är kvinnorna svaga, en evig förbannelse vilar över dessa tappande relationer.
Men framför allt handlar denna teater om vidrörandet och de smutsiga händerna. När modern tar sin ena vuxna dotter i armen gör hon det alldeles för hårt, och dottern sliter sig skrikande loss. Och när den nyblivna mamman håller i sin bebis gör hon det som om dottern vore en stryktålig docka.

Detta är en föreställning om förgörandets kraft långt långt bortom den försonande respekten. Gå inte och se den, för en teater som inte lämnar dörrar öppna för sin publik förblir enbart en bristfällighet som skapar oråd.
Dock är vissa skådespelare väldigt bra i denna uppsättning, framförallt Lena Endre som den alltför stryktåliga kvinnan. Eller Rikard Wolff som den ensamma och kroppssökande mannen…

Eleonora Bru

Pjäsen är skriven av Marius von Mayenburg

Foton: Sören Vilks

Scen Lilla Scenen
Översättning: Ulf Peter Hallberg
Regi: Staffan Valdemar Holm
Scenbild och kostym: Bente Lykke Møller
Ljus Torben: Lendorph
Peruk och mask: Sofia Ranow Boix-Vives, Karin Lacotte

I rollerna: Magnus Roosmann, Lena Endre, Johan Holmberg, Rikard Wolff, Magnus Ehrner,
Gerthi Kulle, Nadja Weiss och Tanja Svedjeström.