Det sista ni hör från mig

– gästspel av teatergruppen Lumor på Tribunalen

Det sista ni hör från mig

– gästspel av teatergruppen Lumor på Tribunalen

Bearbetade texter av David Sedaris i regi av Paula Stenström

I rollerna: Isabell Sollman, Therese Söderberg & Bodil Granlid

Texterna i föreställningen är valda ur David Sedaris genombrottsbok Barrel Fever (1994). Sedaris är en av USA:s främsta och mest hyllade samhällssatiriker och han både skriver och pratar regelbundet i flera erkända tidningar och radiokanaler i USA.

Scenografin är minimerad till minsta möjliga; en vit fondvägg med en dörr och en bänk framför. De tre kvinnorna står eller sitter framför oss, en till vänster, en i mitten och en till höger. Ibland lämnar de sin position, kanske för att hämta något, hjälpa någon eller visa något, men snart är de tillbaka på sin ursprungliga plats.

”Är det sympati du är ute efter?, sympati står i uppslagsboken mellan skit och syfilis!”. Therese Söderbergs ”Karina” är arg och bitter över att ha blivit dumpad av sin pojkvän för en barndomsväns skull och när hon söker sympati från modern är det just detta hon får slängt i ansiktet. Beslutsamt har hon nu ställt allting på sin spets och filar helt sonika på sitt eget begravningstal. Alla ska minsann tvingas inse vilken oslipad diamant hon egentligen var – inte minst då den före detta pojkvännen och hans nya fästmö.

”Jag vet inte vad utbrändhet är, men jag inbillar mig att det är ganska tröttsamt” säger Isabell Sollmans ”Jeanette” som utan att riktigt själv ha reflekterat så mycket över det lämnat landsortshålan och gjort karriär i Hollywood. Efter att ha blivit kompis med ”Francis” (Ford Coppola) har hon nu tagit emot sin tredje Oscar och håller sitt tacktal. Likt ett punkterat cykeldäck bugar hon undergivet och upprepar gång efter annan på bred värmländska: tack, tack så mycket! (Här är det svårt att inte minnas Gwyneth Paltrows tacktal på Oscarsgalan för ett par år sedan.)

Bodil Granlids ”Gerd” har hört på radion att munnens gomsegel inte har någon egentlig funktion när man ska sjunga. Efter denna insikt kan hon aldrig mer lyssna på sin jazzidol utan att påminnas om detta faktum. Hon har till och med allvarliga planer på att slita ut sitt eget gomsegel. Hon skulle dock aldrig gå till en läkare och betala för ingreppet när man lika gärna kan göra det själv med en polygrip. Gerd har precis som Karina blivit lämnad av sin man och ägnar nu större delen av sin tid åt att kväsa varje ansats till självständighet hos sin dotter.

Problemet med den här föreställningen är att framförandet inte gör texten rättvisa. Likt ett konstverk är det hela förhållandevis vackert att se på men det händer inget. Kvinnorna berättar, de berättar och de känner. Problemet är att inte jag gör det. Jag är inte säker på om det beror på regin eller skådespeleriet (eller både och?) men föreställningen vädjar till mitt intellekt och inte till mina känslor och därmed stannar hela upplevelsen i huvudet. ”Karina” är arg, ”Jeanette” är apatisk och ”Gerd” bitter. De är det i början och de är det i slutet utan vare sig inre stegring eller fall. Det duger inte – en pjäs måste förmedla något mer än bara texten i sig annars förlorar den relevans.

Visst finns här ett par komiska och träffsäkra one liners men det är författarens och knappast ensemblens förtjänst, vilken utan att anstränga sig borde kunna lyfta denna angelägna och starka text avsevärt högre. Att låta ”Jeanette” tala värmländska känns roligt i tio minuter, därefter billigt och mot slutet bara tröttsamt. Mer än halva publiken (jag räknar till sex män och minst fyra gånger så många kvinnor) tycks dessutom bestå av skådespelarnas vänner, vilka fnissar så plikttroget och ”igenkännande” att man undrar om de har betalt per skratt. Vid ett par tillfällen görs ansatser till öppningar i karaktärernas hårda fasader och man anar en underliggande process men precis när man är på väg in genom dörren slås den resolut igen i ansiktet och man står kvar i ett frågande och ointresserat ”jahaja”. Det som räddar betyget från en stjärna är den snygga och rena scenografin och även koreografin med sina sjysta ”moves”. Mycket mer än så är det inte, ”Det sista ni hör från mig” siktar långt men når aldrig över scenkanten.

Jag hävdar att samhällssatir som Sedaris inte i första hand är avsedd för scenen utan för pappersmediet. Ska man flytta denna satir till scenen och göra dramatik av den krävs att man förlänar den kött och blod. Lyckas man inte med det bör man lämna texten ifred. Läs Sedaris bok istället! Det tänker i alla fall jag göra.

Betyg: (med nöd och näppe) 2 av 5

Mattias Ahlqvist