|
Dimman i oss Mamman kramas
med knutna nävar, hon har reumatism och fingrarna drar sig inåt, i skydd mot
ljuset. –
Det förflutna är ju det
närvarande! säger hon, ropar hon mot sin man och sina två söner men luften
dem emellan är för bred, den har blivit en dimma, något ogenomträngligt och
frånvarande. Hennes ögon är mycket sanna för de är mycket frånvarande, som
galenskapens dimmighet är för dem som är den förutan. Pappan är i allra högsta grad förutan den och söker omfamna sin
fru från en plats där hon inte finns. Därför blir han så tom, abstrakt inför
henne. Däremot lillebror, som är en verklig lillebror i alla sina
förlåtelser, ursäktanden och sin närhet till sin mamma, närmar sig henne med
en naivitet som hon inte tycks kunna famla ifrån på samma sätt. Storebror har fått rollen av den stickande nålen i familjen,
kommen ur skulden från sina rötter mor och far. Hans byxfickor är lika tömda
på hopp som på dollar då han förlorat allt, sin familj, och kan ingenting
annat göra med detta livstillstånd än att gå rakt
på, möta det som han möts av. Göra sig
skoningslös inför det skoningslösa – arvet. -
Det förflutna är ju det närvarande! säger hon,
ropar hon ut i luften, som äter upp hennes ord. Scenen är vit, grå och stolar av trä är de platser som finns för
familjen att få plats på, familjens rötter som korta trädstubbar. Och bordet dem emellan det är luften dem emellan. På en dag, från morgon till kväll, skall det innersta av drömmar
och bitterhet komma upp till ytan som levande figurer ur de fyra, och inför
desamma. Det där innersta skall kastas fram som hat och ursäkter, målas upp
som en egen värld som de själva har varit i en gång och fortfarande gör sig
påminda av. Och framförallt försöka göras till en förlikande bro som både
barns och föräldrars fötter kan mötas på, mitt på, i en förståelsens nu,
alltid lättare sagt än gjort. Pjäsen är mycket stark, mycket sorglig, gripande då den utandas
de ord som kan träffa så rakt in i oss åskådare. Och en speciellt magisk
stund inom denna är när modern, framförd av Lena Endre, får ordet och
behåller det igenom sina drömmar som flicka. Sina erfarenheter som
nyförälskad kvinna till det tillstånd hon finner sig i idag, som ensam och
slitande mor. Hon bär dem ut till oss igenom människans eviga förbannelse att
blott i nuet inte kunna se sin egen lycka, att vara
förblindad inför den. Den scenen är fantastisk, där höjs hela scenenergin. Som fortsätter på samma nivå genom faderns, framförd av Börje
Ahlstedt, berättelse om sina händer. De händer som fått slita hårt i den
fattiga barndomen och slagit sig en väg fram i livet som uppskattad
skådespelare. Framför sonens ansikte, framförd av Jonas Karlsson, den son som
tar oss med på sina visionära äventyr där allt är. Ja föreställningen är magi, sorg, essens och får oss alla i
publiken att resa oss och buga inför de fyra verkligt nära skådespelarna när
föreställningen tar slut, och vad är det vi bugar inför? Jag anar att det är livet självt, förståelsen om att livet är en
tung sten att bära i fickan, och det gäller att ha ork att bära den vägen
fram, speciellt inom livets dimmigare passager. Om du har möjlighet så gå och se denna teater. |