På en scen täckt av gamla dammiga möbler klär ett äldre, själsligt lika dammigt par alldeles perfekt. De är ensamma, liksom skymda av världens svarta skugga, i ett vakuum av tvåsidigt förakt mot varandra. Ett förakt de verkar ha närt lika länge som möblerna har stått där, fast i samma position.

Dialogen dem emellan är egentligen två släpande monologer av spottande hat som de drämmer iväg utan att orden tycks fastna inuti den andre. Snarare färdas de vidare mot en platslöshet, detta oändliga intet. Därför passar föreställningens namn Dödsdansen perfekt. För här tas det inte ett steg emot livets friska luft. Jag kommer på mig själv med att sitta och kippa efter andan redan vid teaterns inledning, drabbad av den atmosfär som alltid kväver syret i ett rum där ett par har bestämt sig för att dräpa varandra verbalt.

- ”Hat är hat, men kärlekens hat det är avgrundsdjupt!” slås det fast en bit in i föreställningen, och än en gång slår insikten om alltings dubbelhet emot mig. Som om det goda inte skulle kunna leva utan det onda, och kärleken skulle tuppa av utan hatet som lurande tycks inbäddad i den. Men bitterheten skymmer all sikt mot kärlekens villkor, eller villkorslöshet, framför dessa båda ansikten på scenen. Reflektionen får helt enkelt inte andrum, de har drabbats av det klassiska hatets distanslöshet och dit har förståelsen ingen chans att tränga in, då dess utestängande är hatets existensvillkor.

Att många i publiken allt som oftast suckar instämmande efter var och varannan replik får stå som garant för att föreställningen gör sin teaterplikt, nämligen blottar människans vanemässiga livsvillkor. Och när jag efter teaterns slut, i ren syrebrist vinglar ut ifrån salongen, hör jag lite på avstånd en stundens medvetenhet födas framför mina öron. Ett medelålders par byter meningar med varandra om att så där brukar de ju också, hua mig!, bete sig mot varandra då och då… Så ler de lite skyldigt försynt och kramar försonande om varandra, och jag blir som yr av den översvämmande luft som en ömsesidig förståelse kan ge. Tänk människor!, tänk… hur mycket lite självdistans kan ge. Med öppna armar bör vi därför stå inför denna teaters uppenbara viktighet. För detta ändamål bör Dödsdansen ses.

Eleonora Bru

Dödsdansen, skriven av August Strindberg

Spelas på Stadsteaterns Lilla scen

foto: Petra Hellberg

Regi: Rickard Günther
I rollerna: Clair Wikholm, Sten Ljunggren och Reuben Sallmander

Scenografi: Peter Lundquist
Kostym: Maria Felldin
Ljus: Tuve
Ljud: Tina Paulsson
Mask: Johanna Ruben