För några år sedan var jag moderator för ett publiksamtal. Dorte Olesen skulle få möta sin publik på Folkkulturhuset i Stockholm. Det hade pressats affischer och mejl hade gått ut, alla skulle få ställa sina frågor, hon var där och vänligt inställd, hon skulle svara.
Det var ingen som kom. Eller jo, några vänner till mig satt ju där, men ljusen som tänts på borden fladdrade i sin ensamhet. Dorte ville gå hem, hon ville ställa in för vem skulle hon prata för och med nu?
Vi ville ha henne kvar. Jag ville det, ville och bad henne stanna. Och så blev det så. Det vi pratade om de timmar som förflöt, inför de två arrangörerna, mina tre vänner och kaféägaren, har blivit ett av mina allra sötaste Dorte-minnen. Allt finns inspelat på en gammal mobiltelefon som jag ibland plockar fram och glor på.
Dorte Olesen är oslagbar, hon förmedlar, levererar och hon tänker annorlunda. Men framförallt – hon har alltid tänkt, frågat och samarbetat innan hon presenterar en föreställning för oss. Tack för den respekten, Dorte.
Dorte, som har danska rötter, är precis så där direkt och naturlig som de är i danska filmer, de som är så mycket bättre än de svenska. Det hon säger och sättet hon säger det på öppnar vägar direkt in i hjärtat. Och hjärnan. För Dorte är lika mycket känsla som kropp. Oerhört attraktivt för den som vågar ta det hon är till sig.
Jag har träffat henne ett antal gånger och alltid gått ifrån våra möten med känslan av att ha varit med om något stort, något utanför min vardag och allas vardag för den delen. Vad hon sa är inte alltid det jag minns bäst, det vi pratade om ligger säkert i anteckningarna jag har fört. Det som fastnar är istället något hon har gjort medan vi pratat. En gång skalade hon en apelsin när vi började prata. Det präglade hela mitt intryck av mötet. Som hon skalade den apelsinen.
Det är ingen tvekan att det vilar en magi över Dorte Olesen, något hon med lätthet strör över de hon träffar.
I föreställning efter föreställning rusar både publik och recensenter till, vi möter Dorte genom hennes dansare och får smaka på hennes förmåga att få dansarna att verka fullkomligt naturliga i det de gör. Ofta är innehållet provokativt, gränstänjande och friskt. ”Ful flicka” (2004) har avlösts av ”Pudel” (2005) och ”Måndag” (2006) därefter ”Boy&Boy” (2007) och så senast ”Huggande kvinnor” (2007). Och angående de här 50+ huggande kvinnorna, vem gör sånt om inte Dorte Olesen? När hon berättade om hur hon skulle casta till den här uppsättningen, alltså hitta kvinnor som kunde tänka sig hugga ved på Segels torg var hon förvånad att det var så svårt att få tag i kvinnorna. Hon sa att hon stått vid Kulturhuset och väntat. Väntat. Väntat. Var höll dessa kvinnor hus? Hon kunde konstatera att väldigt få kvinnor i den åldern var på Sergels torg mitt på dagen och det tog ett tag att få ihop det gäng hon tillslut hade äran att presentera. Det skedde via tidningsannons.
Nu, i ”Made in Sweden”, är det niondeklassare som visar oss och förklarar hur de stora känslorna kan te sig.
Dorte sitter i publiken. Gula sneakers. Snedklippt långt hår. Gubb-brallor.
Hon ser koncentrerad ut när en av killarna brister ut i skönsång, kanske har de en överenskommelse om att hon ska ge honom sina ögon så att han kan fokusera på att sjunga inför oss, vi är ju några stycken. Jag vet inte, men de har en kontakt som vi inte kommer in i.
Föreställningen är rakt av underbar. Det är frankt och blankt. Det går att spegla sig i det vi ser och det går att värja sig, som publik erbjuds du både till att delta och att vila i upplevelsen.
Publiken bjuds upp till det ena och det andra. Vi får blåsa ballonger, bölja, sjunga, bära och hoppsa runt med dansarna.
Bland niondeklassarna finner vi några professionella dansare. En av de är 24-åriga Emelie Garmén sticker ut med sin massiva charm och envisa utstrålning. Wowwowwow.
Jag är betagen.
Dorte. Jag är betagen.
Eder,
Anita Norrblom
anita_norrblom@hotmail.com
Foto: Dan Asp