Allt är en dröm. Guden Indras dotter anländer till jorden för att betrakta människornas spel. Det finns ingen logisk berättelse, tiden bryts, roller går in i varandra. Den övergripande frågan är: vad finns det bakom dörren?
Det är synd om människorna, är omdömet som Indras dotter fäller med jämna mellanrum. Hon får pröva på jordelivet, och det är ingen enkel resa. Samvaron med advokaten frestar på, i alla fall när hon fött deras barn, och vardagslivets pussel ska läggas.

Vad ska man tycka om Mats Eks uppsättning av Strindbergs ”Ett drömspel”? Bitvis är det skönspel – till österländsk musik sjungs det opera och ballerinor dansar. Men kärleken mellan den operasjungande harlekinen och ballerinan Victoria är inte välkommen. Och officeren är svartsjuk, han som utanför teatern väntar förgäves på sin Victoria som aldrig kommer.
Men det finns för betraktaren också en hel del humor, eller tragisk komik, när officeren i klassrummet försöker lösa de uppgifter han får av sin lärare. I en halsbrytande logik finner han svar, som både accepteras och avvisas. För inte kan man luta sig mot logikens lagar i ett spel, som bryter mot alla regler.

Och visst är det synd om människorna. I slutlig en överläggning mellan de vise, företrädare för olika trossamfund, om man ska tillåta att dörren ska öppnas, slutar sammanträdet mer eller mindre i kaos. Hur ska man kunna nå fram till samförstånd när ingen vill gå den andra till mötes och ingen tar sig tid att lyssna?
Men kanske är det mest synd om Indras dotter, den oskuldsfulla? För vi andra har sett det förut, vi har levt våra jordeliv och vant oss vid dess villkor.
Så vad säger slutscenen? Den lilla bebisen kryper in mot scenens mitt, som en larv, övergiven. Är det den som får betala priset för våra svårigheter att bemästra villkoren här nere?