Alla människor kan ibland känna att de föds in i ett livsöde de inte är helt nöjda med. De avviker kanske både från sin omgivnings och sin egen bild av sig själva. Förväntningarna ser olika ut beroende på vilken situation man är i, För en person som förväntas bli lika stor och berömd som någon av sina föräldrar kan pressen bli förlamande. Drottning K handlar om en person med detta öde som ändå lyckas ta sig ur förlamningen och gå sin egen väg. Pjäsen handlar om drottning Kristina som levde på 1600-talet. Det som slår mig mest i denna pjäs är hur djuriska rollerna är som aktörerna agerar. Det förekommer till och med djur på scenen, närmare bestämt ålar. Människorna i den inre maktkretsen kring Drottningen är totalt utlevande, ohämmade, slyngelaktigt respektlösa för kulturella normer och ändå varma och omvårdande mot varandra. Drottningen tar för överlevnadens skull till ett utgammalt trick, ett djurtotem. Detta totemdjur är ålen. Varför just ålen? Det överlåter jag till betraktaren att gissa sig till. Så här långt fungerar pjäsen bra, med fantastisk rollsprestation från Malena Engström som både lyckas vara erotisk, galen, vettig, varm och fruktansvärd på en gång. Kostymerna är både kungligt tweedorieterade och samtidigt lodisaktigt tras-sammansatta på ett sätt som i positiv bemärkelse leder tankarna till finsk julkalender sådan jag kan fantisera att det skulle kunna vara. Masken av Kaisa Mylläri är faktiskt en förstklassig modevisning i sig. En slags råa och kåta trollkungligheter, innan bernadotternas franska behärskning. Kungahuset i denna pjäs ger intryck av att bekräfta en bild av den inre makten som varandes tvungen att leva ut ohämmat gentemot varandra sexuellt och verbalt enligt en vision av Platon för att kunna vaska fram nästan naturligt sanna beslut som gynnar folket. "Ur rå och ohämmad natur, för en sann och frisk kultur" kanske.

Drottning K lämnas ensam att regera Sverige efter att fadern dödats. Som kungahusens plikt var och är att leva vidare ökar pressen på henne att producera en arvinge. Omgiven av väldigt undfallande män spelade med viss tveksamhet som varken tillför eller lyfter pjäsen, ser Drottningen ingen vision i ett liv som mor. Kristina vill hellre satsa på att främja utvecklingen av kulturen. Kuturellt förutbestämda könsroller har för henne ingen hämmande funktion. Dock verkar pjäsen vilja lyfta fram just könsfrågan som ett viktigt tema, men denna fråga försvinner snabbt på grund av att Lena Nilssons skådespel mest ger intrycket av en lite tafatt kvinna, om än väldigt utlevande ibland, men hon finner inte en fast form i valet mellan upphöjd erotisk arrogans och en i positiv bemärkelse kufisk naturmysik. Dock är rollen som sådan extremt svår att återge, det som väger över åt ett det bättre är här den innovativa kostymen Kristina har, med en bild av ett idealiserat bran i mellangärdet.

Det pjäsen i grunden handlar om framstår för mig som balansen mellan natur och kultur hos människan och i hennes samhällen. En press på en människa att skaffa barn kan verka vara en press från naturen, men i många fall är det en ren press från kulturen. Så är det i fallet Drottning K. Vidare visar pjäsen hur en människas relation til en idé om ett visst djur som ju är fritt från kultur kan hjälpa henne att finna ett eget sätt att leva i kulturen utan att bli ett offer för den. Även detta som i faller Drottning K.

Huvudrollsinnehavaren Lena Nilssons drottning fungerar bra i vissa scener när hon skall se demonstrativ ut, men i de aktiva scenerna spelar hon inte med full närvaro. Men detta kompenseras av hennes medaktör, tidigare nämnda Malena Engström så att slutupplevelsen av pjäsen ger en stark bild av en sanning som tål att upprepas hur många gånger som helst, hur ett människoöde som spontant kan kännas konstigt eller misslyckat kan framstå som så vackert om man bara får tränga in i det lite och genomskåda sin egen kultur.

Albin Axén

Drottning K av Laura Ruohonen
Scen Lilla Elverket
Översättning Camilla Frostell
Regi Åsa Kalmér
Scenografi Åsa Kalmér & Ann Bonander-Looft
Kostym Ann Bonander-Looft
Ljus Björn Greuling
Musik Daniel Hjort
Peruk & mask Kaisa Mylläri
I rollerna: Lena Nilsson, Malena Engström,
Monica Stenbeck, Ulf Friberg, Jan Waldekranz.

Foto: Sören Vilks (kostym)
Roger Stenberg (övriga)