Ett rovdjur bortom könet

Vi lever i en tid där människans identitet står under ständig förändring, oftast en önskad utveckling. traditionella gränser utpekas i samhället som värda att överskridas för överskridandets egen skull. Inom teknik och ekonomi är detta en regel vi tar för så given att vi inte ens tänker på den. Men inte bara samhället skall underkastas denna strävan utan även individerna. Karriären skall ständigt utvecklas.

Våra utseenden och stilar skall ständigt förfinas. Vi skall ständigt få ett bättre och mognare sexliv. Ingenting skall få sätta gränser för vår utveckling. Inte ens våra kroppar. Inte våra kön. Feminismen blir reaktionen mot de traditionella gränserna för hur kvinnan skall leva. Denna feminism står och väger mellan två strategier, den ena att kritisera könsskillnader för att på så sätt verka för att få lika villkor för utveckling i samhället som mannen har. Den andra strategin är att påtala skillnaderna mellan könen och sedan stärka villkoren för de kvinnliga egenskaperna och färdigheterna. I feminismens kölvatten har queerrörelsen kommit fram som de homo- bi-sexuellas och avvikande sexuellas rörelse. Även dessa hamnar inför de två strategier som feminismen gör. Var hamnar transvestiten i detta sammanhang? Transvestiten är inte alltid sexuellt avvikande från sitt köns "vaniga" läggning. Transvestiten är personen som klär sig i det motsatta könets kläder och uppträder som detta kön i någon form. Detta handlar om en person som manifesterar ett totalt uppbrott med sitt köns gränser.

Jag är min egen fru handlar om en transvestit som velat förverkliga sin egen utveckling på sitt eget sätt. Detta handlar om en person som till och med är sin egen fru. Sin egen så långt att omvärldens larm och buller, det yttre samhällets utveckling, inte på något sätt påverkat denna individs egen "karriär".

Björn Kjellman ger ifrån sig en storartad prestation som en transvestit under 1920-talets Berlin och framåt genom 1900-talet med slutet av livet i Sverige fram till år 2002. För att förtydliga det tyska temat talar Björn Kjellman dock med en brytning på tyska som hamnar som en tunn hinna över karaktären. Men bortsett från det förändrar denna föreställning min invanda syn på man och kvinna. Framför mig ser jag en människa punkt. Denna persons könsbegränsningar raderas succesivt ut till publikens stora glädje och fascination. Självklart handlar det om en adlig "dam" som inte tvekar att varken skjuta sin far eller hota spöa en nynazist. En adelsdam som ser hela världen som en örn från molnen, distanserat och med ett rovdjurs intresse. Det blir också en rad med människor som faller offer för denna människas överlevnad. Figuren Charlotte von Mahlsdorf utstrålar en överklassig integritet i en positiv bemärkelse. Hon blir untuchable av såväl fascister som kommunister som den aristokrat hon är oavsett om hon bär klänning eller ej. För Charlotte von Mahlsdorf verkar inte vanliga mänskliga rädslor och drifter finnas, hon verkar mer djurisk och lik ett lejon tassa fram genom historien, tillfälligt avbruten av några sexorgier och ett samlande på antikviteter.

Detta är en pjäs om 1900-talets människors gränsöverskridande. Den är viktig att se just idag för att tona ner nutidens hysteri kring det trendiga i det sexuella och det könsliga gränsöverskridandet. Ett trendkänsligt gränsöverskridande är aldrig mer än en charterresa. Ett sannt överskridande en en ständig emigration inåt. Att vara ständig invandrare i en själslig invandring, mot kärnan av sig själv. I klänning eller kostym.

Albin Axén

Enda rollen: Björn Kjellman
Manus: Doug Wright
Regi: Rickard Günther
Scenografi: Peter Holm
Kostym: Camilla Thulin
Ljus: Alarik Lilliestierna
Ljud: Maria Skoog Saine
Mask: Maria Lindstedt
Översättning: Magnus Lindman


Foto Petra Hellberg

.

.

.

.

.

. .

.

.

.

.

.

.