En aktuell teaterpjäs på Teater Tribunalen.

Oj vad häftigt, det är fullt med en dimma i salongen och på scenen. Smala skarpa ljuskäglor bildar en ljusvägg mitt på scenen. Ett barn får förklarat för sig att de blodiga barnen alls inte slagits av farfar, nej, farfar hjälper dem undan från en fara. Jaha, farfar slog ett barn blodigt, ja men det var ett elakt bar som hjälpte de som egentligen är farliga. Sådana barn finns. Vad bra, sov nu, du fryser väl inte. En flicka växer upp i överklassen i en våldsdiktatur. Hon blir faschionabel hattmakare och landet brister ut i krig.
Hela scenen med hattmakeriet känns lite vag och jag har lite svårt att se symboliken i hur hattarnas urartning kan kopplas ihop med det som känns som pjäsens tema, ondskan. På affischen för pjäsen syns den kvinnliga torteraren i fängelset i Irak, som nyligen dömdes för sina brott. Dessutom citeras det felaktiga citatet om att ondskan skulle vara banal från Hanna Arendts intervju med en nazist och utrotningslägerchef fängslad i Nürnberg 1946. Det kan inskjutas att detta är ett i Sverige vida spritt felaktigt(enligt mig i dubbel bemärkelse) citat som härrör från den svenska översättningen av Arendts bok.
Men det är ju denna recensions roll att försöka tolka även det svårtolkade, så i den situationen utgår jag från min känsla av att hattmakeriet är ett uttryck för en helt absurd syssla, att de skapar hattarna för maktahavande mördare och att de själva kan "försvinna" snabbt om deras hattar inte behagar. När själva hattarna skall visas i en modevisning i pjäsen är de fula och tråkiga, kanske skall detta vara ett tecken på hur ett ont samhälle producerar ful konst? Dessutom ger inte namnet på pjäsen mig en ledtråd, namnet Far away. Far away från vad?
Jag tolkar det närmare så att pjäsen vill visa hur close denna ondska är oss.

Denna pjäs känns som en trailer till en längre pjäs. Det är en stark och gripande trailer men jag hade velat se mer, se "hela historien", en pjäs i två akter.

Filosofiskt finns flera bitar att nysta på, men den som griper mig starkast är när farmodern i sitt hetsiga tal om fienden blandar ihop människor och djur. Kan denna scen vara en nyckelscen för att förstå en viss aspekt av ondskan? När människor humaniserar djur och animaliserar människor försvinner empatin och tas över av driften?
Många exempel finns på detta syndrom, nazismen, satanismen eller bara samtidens ännu så länge fredade men sjuka syn på människan som en rent biologisk organism bortom metafysiken.

"Jag trodde jag kunde lita på elefanterna, men nu har de bytt sida. Du tycker väl inte om rådjur, dessa onda varelser som spetsar sina fiender på sina vassa små klövar. Jag trodde jag kunde lita på dig!"
Det hela dras ännu längre när till och med en flod kan förmänskligas i val av sida i striden, så som antyds på teateraffischen.

Patrik Wiberg som spelar kvinnans man, spelar tyvärr lite blekt, det blir svårt att få grepp om hans karaktär. Frida Röhl som spelar kvinnan agerar bra, speciellt i första scenen som är väldigt gripande. Dock känns även hon lite vag i sista scenen, är hon helt enkel galen eller försöker hon visa att hon vill älska trots det onda. Elisabet Svensson som spelar farmodern är lite osäker i början, svävar på vissa repliker, men hon har en grundläggande säkerhet som lyser igenom allt starkare och hon briljerar i sista scenens paranoida soloprestation. Hon lyckas spela ond utan att för den skull spela skurk.

Slutligen rekommenderar jag denna pjäs för den fyller detta tomrum med engagerad teater i Stockholm. Men jag hade gärna sett tydligare kopplingar till vår verklighet i pjäsen. Kanske den koppling till situationen i Irak, som finns på den fina affischen?

Albin Axén

Regi Henrik Dahl
Musik Raymond King
Scenografi Linn Reinius
Kostym Gunilla Sköld Feiler
Ljusdesign Carina Persson
Med Patrik Wiberg, Frida Röhl och Elisabet Svensson