Kompani: Cullbergbaletten

Koreografi och iscensättning: Ina Christel Johannessen

Scen: Dansens Hus, Lilla Scenen

En kvinna flyr vettskrämd medan regnet faller. Scenen är tom, sånär som på två lyktstolpar. Kvinnan klättrar upp i den ena. Utsatt, ensam. Flera dansare sluter upp och bollar denna kvinna emellan sig i en slags desperat inte-nudda-golvet-lek. Men vill hon verkligen bli räddad? Är gruppen inte lika mycket fängelse som en lyktstolpe?

Den norska koreografen Ina Christel Johannesen har en bakgrund som koreograf för Zero visibility corp och ”True stories of castaways and other survivors” är hennes första verk med Cullbergbaletten. Hon kom på föreställningens namn när hon såg undertiteln på en bok med överlevnadshistorier om personer som blivit skeppsbrutna. Öar har varit en utgångspunkt i skapandet av föreställningen, de kan fungera som både räddning och fångenskap. Hon och dansarna har vänt och vridit på betydelsen av varje ord i titeln och dansarna har fått bidra till koreografin.

Dansen är skicklig, rent hantverksmässigt en njutning för ögat. Njutbar är dock inte själva föreställningen som ger mörk bild av människan. Att fly, till vad? Att höra till, varför? Dansarna har bidragit med sina egna överlevnadshistorier hämtade från stadsmiljö. De flyr, tillsammans och var för sig och vill höra till gruppen men ändå inte. Problemet att samexistera med flera människor på en liten yta känner vi igen från televisionens ”Robinson”. Liksom en symbol för de olika individernas kamp blir rörelserna allt aggressivare, ryckigare och ljuden alltmer obehagliga. Ingen mänska är en ö sägs det, men är det verkligen så? funderar jag i min stol. Finns det inte situationer när vi inte behöver eller vill behöva andra människor?

Scenografin är enkel med två poler: två lyktstolpar och bänkar i ena änden av scenen. En kub, som rör sig är den andra delen. Först verkar den vara en mur men så småningom vänds den till ett träfärgat kvadratiskt rum. Detta rum blir mer ett fängelse för den man som har en guldfisk i en påse. Mellan kontrasterna ensamhet och närhet, individ och kollektiv rör sig föreställningen samtidigt som kampen för överlevnad är ständigt närvarande.

Men det blir lite väl förutsägbart, den mörka dystopin känns repetitiv, trots de intressanta kontrasterna och frågeställningarna. Att föreställningens offer är den kvinna som kämpar allra mest blir en paradox. Kvinnor som offer på en scen är en kliché som jag har sett många av. En kvinna i klänning som har stora anledningar att vara rädd. Kanske är det självupplevt? Det känns starkt, även om jag hellre skulle se en vettskrämd man i rollen. Men kanske skulle vi inte uppfatta en vettskrämd man lika mycket som ett offer?

Skeppsbrott? Nej tack, tänker jag efter en kväll på Dansens Hus.

-- Katarina Skönblad

Föreställningen turnerar i Sverige, bland annat Östersund (22/3), Umeå (24-26/3), Gävle (29/3), Falun (30/5).

Foto av Carl Thorborg