Hemma och hemma igen
När Fläskkvartetten spelar ställer sig vartenda hårstrå på min duniga kropp sig givakt. Det i kombination med Mats Eks en timmes långa koreografi Fluke är många gånger lysande, med svagheter och vissa brister. Det hela utspelar sig mellan två kuber som skiftar färg då och då. Just kuberna är ganska intetsägande, men dansen som fladdrar där emellan är desto intressantare. Kontrasterna är svart och vitt, mörk fond mot ljusa dansare.
En timme är en timme och går inte att kompromissa med. Det är tufft att fysiskt anstränga sig så länge, kanske är det därför dansen är uppdelad och dansarna turas om att pusta ut. Det gör att vissa nummer känns mindre angelägna och tråkiga jämfört med andra. Exempelvis den tysta, erotiska (?) dansen med kvinnan i lång ljus hästsvans och vita, lårhöga lackstövlar. Hon faller lite utanför ramen för det som tidigare utspelat sig och lämnar mig oförstående. För ska det anspelas på tabubelagda (sex, suck) ämnen gör de två barnsliga tjejerna det dussin gånger bättre. De kommer inhoppandes, tuggummituggandes och grälar på och älskar varandra. Det röda tuggummit fungerar. Det får stå symbol för hur fantasin kan leda oss precis hur rätt som helst. Publiken endera generas eller vredgas för att i nästa stund glömma vad de just såg. Jag gissar att de flesta bar med sig dessa tio minuter ända till sängkammren. Kanske ännu längre. Ett annat par som man också kommer ihåg är de som tillåts prata på scenen. Visserligen på engelska och visserligen i galna dialoger men väldigt väl uppbyggda. De är roliga på ytan, men har en allvarlig underton som inte går att distansera sig från. Den ilskna mannen (eller aggressionen personifierad) som stör i nästan alla scener är även han mångfacetterad. Han är ju samtidigt pajasen med galna upptåg, ibland omöjlig att inte le åt trots att han mest ställer till. Och nu i skrivandet stund minns jag att han fanns med när kvinnan dansade sin tysta tabudans. Han satt uppflugen på en kub och var arg så det ekade. Kopplar man samman det med vad hon gjorde kanske linan som löper däremellan återfår sin spänst. Men det överlåter jag till någon annan. Men allt börjar egentligen med Johan Inger som i 33 minuter ger oss ”Home and Home” till cellosvit nr. 2 av J S Bach. Det är en blomkruka som flyttas på scenkanten för varje moment så att den som saknar klocka på armen och tycker att det blir långtråkigt vet när tiden är ute. Eller inne. Programbladet avslöjar att vi ska få se: ”Ett dansverk som befinner sig i ett gränsland. Någonstans mellan mening och meningslöshet, dröm och verklighet, framsida och baksida…” och bla bla bla, vill jag flika in. Förlåt, men har vi inte läst detta många gånger tidigare? Ja, det har vi. Och vi vill inte längre. Men man behöver inte läsa dessa dikotomier som endast verkar finnas för att förvirra och undvika att snäva in dansen för åskådaren. Det räcker med att insupa Ingers dans för att förstå att pirret i maggropen (det som sätter in när matsmältningen upphör eftersom du upplever något utomkroppsligt mycket större) finns där av en anledning. Han berör så in i helvete. Och det spelar ingen roll om du försöker leta trådar att knyta samman en historia med eller om du bara väljer att uppleva. Dansen är utsökt och underhållande. Enkel. Jag skrattar och ryser av välbehag hela vägen genom minnets sicksackade-bana. Anita Norrblom