Rämnad pastellidyll - Strindbergs Fordringsägare på Statsteatern

Fordringsägare brukar räknas till Strindbergs naturalistiska dramer; han lägger – som så ofta – kampen mellan kvinna och man under luppen för att komma fram till ett svar om hur de kan leva ihop utan att gå under. Naturligtvis är det omöjligt, menar Strindberg. I slutet av pjäsen dör mycket riktigt den äkte mannen Adolf.

Dramat är egentligen en enaktare men till publikens fromma har regissören Philip Zandén ändå delat in det i tvenne delar. Två timmar pauslösa trätor mellan Tekla (Helena Bergström), Adolf (hennes äkta man, spelad av Zandén) och Gustav (Kjell Bergqvist) hade nog blivit i längsta laget, i synnerhet som Strindberg strikt iakttar Aristoteles propåer om rummets, tidens och handlingens enhet. Nu kan man emellertid inte anklaga Zandéns uppsättning för att vara långrandig även om man inte kan säga att han, som någon kritiker menade, har gjort fars av Strindbergs verbala makt- och könskamper. Men visst innehåller pjäsen farsartade inslag. Zandén spelar Adolf med suverän känsla för komisk tajming. Bergqvist är lika suverän han, i den dryge och överlägsne Gustavs roll. Den senare är en strindbergsk Gregers Werle-gestalt som dyker upp från Teklas förflutna och strör salt i det begynnande såret i Teklas och Adolfs äktenskap. Förhållandet mellan dem är redan skakigt, och efter att Gustav satt sina idéer i huvudet på först Adolf och därefter Tekla kan det bara gå åt ett håll – utför.

Peter Holms pastelldekor är snygg, som ett färglagt vykort från förra sekelskiftet. Den understryker idyllen som trasas sönder framför publikens ögon. Det är ett styvt jobb av de tre skådespelarna att hålla publikens intresse vid liv under pjäsens hela gång, ty trots de komiska inslagen är detta en pjäs som bygger på dialogen. Skådepelare som förmår blåsa liv i den är en förutsättning för att det över huvud skall fungera dramatiskt. Det är betydligt viktigare här, än i någon mer händelsefylld pjäs som, säg Fadren, där en svagare prestation ändå kan räddas av den övergripande handlingen. Det är replikskiftena som är denna pjäs styrka, och Strindberg kan onekligen skriva kvicka repliker. Men det kräver också av åskådaren att han hänger med i dessa – annars torde han ha två tämligen långa timmar framför sig.

Det jag har att anmärka mot är pjäsens dialog. Undertecknad är förvisso inte den som kräver att varje pjäs skall moderniseras för att passa vår tid. En gammal pjäs skadas inte nödvändigtvis av att även framföras i tidstypisk språkdräkt. Men frågan är om ens Strindbergs samtida skådespelare talade med pluralformer av verben, oavsett vad som står i dialogen. I vart fall gjorde man det inte utanför teatern under 1800-talet, och idag blir resultatet onödigt stelt och tillgjort där dialogen skall vara kvick och spirituell. Med sämre skådespelare hade det blivit fånigt, men nu fungerar det trots allt.