Residenskoreografen på Dansens hus Dorte Olesens verk från 2004 fick en chans till på Dansens hus stora scen den 17 oktober. Vi var några som missade den sist den visades och som gjort stora ansträngningar för att ta oss dit nu. Men jag gissar att flertalet var folk som ville se den igen. För oftast tåls Olesen att ses om och om igen.
Vissa har säkert hittat Olesen genom andra verk som Lustgård, Lifeshow, Litte Stars och de senaste och bejublade Pudel och Måndag.
En nästan fullsatt salong såg koreografens möda med att ”hylla livet människan och hennes förmåga att leva ut sina drömmar.” Dorte Olesen vill med verket Ful flicka fokusera på de olyckliga barnen i samhället som hon ser omkring sig. Olyckliga och allt våldsammare, så upplever hon dem; barn och unga som inte vill ta ansvar för handlingar de utför, framförallt inte om de är rent av ondskefulla.
Därför får vi se de två fula flickorna, gestaltade av de begåvade dansarna Liisa Ylä-Outinen och Kristiina Viiala, ge varandra snyting efter snyting och avundsjukt spana in den andras fördelar och håna den andras tillkortakommanden. Det pendlar hela tiden mellan skratt av kärlek och lycka till galningens skratt då något brustit eller saknas. Vad barnen och de unga egentligen är ute efter är kärlek, menar Olesen. Och då kärleken inte kommer till dem förvandlas hungern, eller snarare förvrängs den, till något sadistiskt varmt inslaget i erotik.
Dessa fula flickor, sjuktligt bleka, hålögda och med fjongande pippiflätor har aldrig lärt sig de sociala koderna och har därför inte klarat av en social anpassning. Dorte Olesen vill så gärna visa det att hon ber sina dansare hänga i ankare och smyga sig ner – oerhört tjusigt – , tappa på tå i gemensam takt – väl utdraget emellanåt –, kränga sina kroppar i just de icke accepterade rörelserna för en fin flicka och finna varandras sökande läppar, mittemot varandra, stående mot den svarta fonden.
Musiken är passande men måste den kosta hela 120 kronor att köpa i foaljén? Scenen är mörk liksom kostymen och flickornas uttryck. Det är väldigt mörkt i det stora hela.
När Dorte Olesen skriver om sin dans fångar hon genast in en i sin tanke. Det inser jag då jag först i efterhand läste hennes programblad. Under själva föreställningen försökte jag förstå utan förförståelse. Det gick si sådär. Men vikten av föreställningen och tanken förtas inte av det. Det viktiga är att Olesen alltid vill peka på något hon anser viktigt, gärna en samhällstendens eller något högaktuellt innan någon annan fattat hur aktuellt det är. Och hon pekar gärna tills hennes finger hamnar i ögat på åskådaren. Hennes föreställningar känns alltid. Ibland gör det ont.
Koreografi och scenbild: Dorte Olesen
Dansare: Liisa Ylä-Outinen, Kristiina Viiala
Musik: Philippe Boix-Vives
Ljusdesign: Olle Svensson
Ljudkonsult: Hasse Andersson
Mask: Sofia Ranow
Kostym: Kajsa Larsson
Föreställningstekniker: Imre Zsibrik
Anita Norrblom
Anita_norrblom@hotmail.com
..
.
.
.
. .
.
.
.
.
.
.
