Denna dans, helt otroligt har inte sett liknande, bland annat kyssdes dansarna ordentligt och dansade helknäppt, det simulerades kissande och örfilar, de gick helt vanligt, och hade så att säga pippi långstrumpflätor, fast tunnare och liksom torrare. Allt var svartklätt, jag fick lite känslan av att de var som lilla my i Mumin fast hardcore. Ibland dansade de som små fotomodeller på en catwalk, sedan bara stod de still eller gick baklänges.Jag upplevde pjäsen som en hisotria om hur två personer kunde leva ett helt liv och försöka förena extrem individualitet med att att leva tillsammans med en annan. En väldigt central fråga för alla som vill vara skapande och utforskande, som inte vill kompromissa i denna epok av förakt för äkta livsmening. Att samtidigt vilja vara äkta och fortfarande kunna leva i gemenskap med allt vad det innebär.
Jag talade med koreografen och så att säga regissören Dorte Olesen efteråt och berättade om min tolkning, hon svarade att hennes idé var att det var två flickor som levt lite för kortaliv. De hade nu kommit tillbaka för att leva om sina liv och ta igen det de missat. Enligt henne innehöll pjäsen mycket lek och det som var roligt, blandat med en närvaro av död. Flickorna så att säga leder varandra in i olika lekar, som förändras.
Mitt intryck är då att Dorte Olesen liksom den affirmativa filosofin vill framhäva livets lösning i leken, en lek som väl kan gå över i våld och död och därmed sluta vara lek. Men ändå en egen död, inte under tvång. Kanske är det detta som är själva grejen då, att inte ta döden på så stort allvar? Men ett eget intryck jag får av dansen är också styrkan som ligger i att två fula männsikor som älskar varandra kan bli vackra. Det är som om de i sin avvikande uppenbarelse ändå tillsammans i dansen slutar vara avvikande och det blir publiken som lika gärna kan vara de konstiga. Det är kanske i den styrkan även den individualistiska människan kan finna kärlek.
Ett starkt minne av pjäsen, och också en sådan scen som kanske bara en dansföreställning kan uttrycka är hur den dialog mellan de två flickorba kunde förkrppsligas genom att den ena flickan håller fram sin med svart handske tidigare klädda hand. Den andra flickan gör sig redo, håller för sitt ena öra och tar flickans utsträckra hand. Dår börjar flickan med handen skrika extremt högt och länge. Då tolkar jag detta som någonting som sker mot slutet av deras korta liv. En komprimerad relation minst sagt.
Pjäsen är också värd att ses om inte bara för danserskornas väldigt häftiga uppenbarelser, gråa i ansiktet och både androgyna, vackra och fula samtidigt.
Albin Axén
Ful Flicka går på Moderna Dansteatern på skeppsholmen i Stockholm mellan 3/9 till och med 12 september.
..
.
.
.
. .
.
.
.
.
.
.