På nattlig vandring genom gamla stans gränder steppade vi förbi restaurangen och jazzstället längst ned vid Schönfeldts gränd. Ur restaurangens hörn svävade tonsäker och snygg jazzsång på högsta nivå. När jag intresserat med blicken sökte källan till sensationen kunde jag konstatera att denna spänstiga, spirituella och exakta stämma tillhörde en gråhårig dam.

När jag var yngre var jag inte särskilt förtjust i jazzsång. Det tycktes mig alltid som att det ingick ett visst mått av falsksång, slapphet och allmän sömnighet i epitetet. Ungefär som om det vore jazzigare och finare att inte vara en tekniskt särskilt bra sångerska. Jag brukade föreställa mig denna stereotypa svenska jazzsångerska som en uttråkad hemmafru som lite sömnigt gick med en damvippa, medan hon lallade oengagerat till radion, och jag brukade rysa inför den dåliga sången som på något mysteriöst sätt blev hyllad. Detta gjorde att jag konkluderade att jag helt enkelt inte tyckte om jazz eller jazzsång.

I Sverige är det oftare slumpen och kontakterna som avgör vem eller vilka som hela tiden hörs och hyllas nationellt. Tillfälligheterna cementeras sedan genom åren. Så kan det komma sig att en av Sveriges bästa jazzsångerskor ur den äldre generationen fortfarande är ganska okänd.

Hon heter Marie Johnson och blev inspirerad att av Sarah Vaughans jazzsång i början av 50-talet. Andra artister som hon uppges ha påverkats av är Billie Holiday, Dakota Stanton, Chet Baker och Frank Sinatra. Marie Johnson arbetade sedan ett helt liv som musiklärare. Endast en gång under sent 70-tal medverkade hon på en inspelning som ingick på LP:n ”Dr Jazz”. Nu kan vi njuta av hennes sång tillsammans med Gigge Johnsons Jazzkombo på olika livejazzställen i Stockholm och på en CD-skiva som säljes av artisterna själva.

Inspelningen på CD:n är från 1986, en vecka efter mordet på Olof Palme. Gruppen är ihopsatt för kvällen, och förutom Lars ”Gigge” Johnson, Maries man på trummor, medverkar flera andra namnkunniga och skickliga svenska jazzmusiker.

Lyssna särskilt på Maries fina version av ”My Funny Valentine”, där hon kombinerar en internationell coolhet och kosmopolitism på samma nivå som sina förebilder med det milda sångbara vemod som är så typiskt för svenska sångerskor.

Sofie Björck