Inte alls främlingskap här – värme.
Gränsen som valet, en berättelse om främlingar på Teater Largo, Främlingen

Vad välkomnande, ner för den snirkliga trappan till en takt av den ljuva musiken som gör väggarna mer röda, och in igenom dörren till den lilla, intima scenen med mycket trä, som får mig att känna mig som i en liten tebutik med vackra burkar runt huvudet.

Inte alls främlingskap här – värme.

Och så de raka ryggarna, en efter en kommer aktörerna fram till oss i publiken och berättar vad ordet främling ger för klang i språken över världen, och visst är klangen oftast negativ och fientlig i sin kärna så här behövs en skapande öppning, aktörerna påbörjar spelet.

Först får vi möta mannen som träffats som en blixt av den okända kvinnan som följer med honom hem utan att fråga först, till den förvånade och genast ängsliga kvinnan där hemma. Vad vill hon, denna främling, i deras hus, undrar frun, och börjar genast göra sig fantasier om svaret på frågan till det slutgiltiga svaret på densamma. Den främmande kvinnan vill ta hennes man ifrån henne, eller?

– Använd din fantasi, svarar främlingen henne.

Det är en rörande scen, en slags barnslighet och finhet, som lekande lätt berör frågan om varför vi oftast väljer att misstro det impulsiva och närmande i livet för att vara något som vill beröva oss på något. Istället för att måhända skänka oss något dessförinnan okänt och nytt, kanske en insikt om oss själva?

Anders Knutsson, som mannen, spelar med känslighet då han låter alla uttryck igenom scenen gestaltas, komma till uttryck, igenom sitt ansikte, sina förändrade drag. Det är lågmält, genomskärande och inom hans typiska högljuddhet inifrån.

Även den främmande kvinnan i denna scen, Ann-Sofie Hedlund, spelar fint med sin typ av uttryck och det blir som mest rörande då hon frågande, och lite sårat, väjer för fruns missbelåtenhet med henne. Frun själv, Ida Hallingbäck, är även hon känsligt närvarande i scenen och hon är den som får bära själva förändringsrörelsen inom sig, till scenens slut.

Det är en öppning på föreställningen som lämnar kvar mer hemmahörighet då den tagit sig upp på förståelsens bro.

Några scener fram fastnar jag för akten då en kvinna, Anna Von Bredow, och hennes man, Mikael Almqvist, sitter i sin sommarträdgård och läser tidningen, löser korsord, och drunknar i sina egna världar, tillsammans. Plötsligt skymtar där en flicka vid staketet, en oinbjuden gäst måhända, Isabel Juréhn, vad vill hon?

Mannen och kvinnan sammanförs genast i en gemensam känsla av jobbighet inför denna oinbjudna och därför så påträngande, så plötsliga. När flickan träder fram till deras bord visar de båda ett stort leende som för att dölja deras inre, vad skulle hända om hon kom åt det?

Denna scen dröjer sig kvar så här efteråt då den tar sig igenom flera lager av hur utanförskapet kan skapa masker, och om det vill sig väl, sen demaskeras på samma suggestiva vis. Men den dröjer sig också kvar, och det alldeles säkert, på grund av den så klara skådespelaren Anna Von Bredow, som gör att jag direkt önskar att måtte hon fortsätta spela teater och göra fler, och varierande, ansikten till sina framöver i scenens värld. Hon har en alldeles speciell känsla och känslighet som nästan brinnande, lika fokuserad som en låga, låter hennes närvaro skina på scenen i vilken gestalt hon än tar plats i under kvällen. Med en sådan karismatisk styrka inom sig blir hon helt enkelt väl ihågkommen.

Igenom de flera och korta akter som frågan om främlingskap situationellt tar sig in i under föreställningen uttrycks aktörernas samspelthet.

Det är inte mycket mellan raderna i denna teater, utan det är mer raderna, som aktörerna beträder och som teatern ger liv i. Orden hålls på något vis fast, kvar, en bit för länge på sina platser, genom aktörens iscensättande och synliggörande av dem, för att därigenom kunna stöta emot, avkläda det dolda elementet i denna teater, främlingskapets kärna.

Det där som driver på ängslan och räddhågsenheten och som på något vis pulserar underifrån hos aktörerna för att framför ansiktet av den närmande och öppna liksom slås i spillror. På de platser där främlingskapet inte tycks ha någon ro, någon möjlighet att gödas, där påbörjar denna teater sin färd.

Gott är det, gå gärna och se denna teater som presenteras av Teater Largo - Främlingen, på Improvisation & CO, Hagagatan 48 nära Odenplan.

Eleonora Bru