Som i en mardröm. Dansen som framförs på scenen letar sig in i magsäcken och kör runt med elvisp. Samma känsla som att efter en plågorik natt i lyxångestens* tecken vakna upp och inte vilja kliva upp. Dra täcken över huvudet och låtsas, som man kunde för många år sedan, att det visst är natt fortfarande.
Det går inte riktigt hem när det gäller att sitta på premiärplats i Dansens hus salong omgiven av människor som skyndar med att blänga så snart blyertspennan pliktskyldigt och nödvändigt krafsar ner observationer. Så en gör sitt bästa: sväljer och tittar upp. Krafsar vidare och stirrar tillbaka och tänker att detta är konst. Banne mig. Mitt välfinnande, mitt välfinnande, allt för konsten.
Dansarna är vitklädda, bär transparanta kaftaner. Kompaniet är nederländskt men har en italienfödd ledare som heter Emio Greco. Greco är en av de mest uttrycksfulla och läskiga på scenen. Han är också, tillsammans med den nederländske teaterregissören Pieter C. Scholten, grundare till den stab av skickliga dansare i kompaniet Emio Greco / PC som bildades 1995. När den svenska publiken för första gången stiftar bekantskap med koreografen sker det alltså i mardrömsdansen Rimasto Orfano. Och det är förtjusande och fruktansvärt. Det är svårt att jämföra Rimasto Orfano med något av Grecos tidigare verk. Jag har aldrig sett något av honom tidigare. Men det ska sägas att skickligheten inte är att ta miste på.
Emio Greco och Pieter C. Scholten har tillsammans skapat tio dansverk, två filmer, en pjäs och en opera. Mycket riktigt, teatersmak blir det redan i inledningen när en sengångare i form av kvinna släpstegar sig fram och för en kort, relativt obegriplig, monolog. Det talade ordet har alltså sin plats i verket. Så också dansen till ljudet av naglar som raspande kliar hud varvat med musik som stundtals hittar en harmoni.
Dansen pågår i 70 minuter och innan jag går in grimaserar jag över att det inte är någon paus för att lufta tankarna. Men väl inne i mardrömmen finns inte en tanke på paus. Det är nu eller aldrig. Leva eller dö. Pennan krafsar på.
Rörelserna är de klassiskt skolade blandade med fridansens jordnära. Två saker är extra fascinerande: insektsrörelserna som alla som hamnar för nära glödlampan börjar göra; det är små ryck i kroppens allra minsta, innersta muskler. Greco gör det bäst, men så är han ju också koreografen. Greco gör också en annan sak. Han dansar vansinnets dans, så som jag föreställer mig den. Med ett nästan lealöst skakande huvud och en blottad övre tandrad. När han riktar sig mot publiken och ger upp ljudlösa vrål hör jag nästan vispen i magen. Hu hu, täcket vore bra men blicken stirrar istället. Paralyserat.
I inledningen till Rimasto Orfano får vi veta att Emio Greco är död. Tre sekunder går innan jag förstår att jag inte fattar. Meningen med att säga så. Enkelt förklarat är det koreografens dödsdans i livet vi ser. Men så simpel är han förmodligen inte. Jag tror nämligen han kommer tillbaka till Dansens hus.
Anita Norrblom
* När man som i övrigt välmående människa i ett i-land oroar sig till döds över saker som inte betyder skit i morgonljuset.
Koreografi, ljus, scenografi, ljudidé: Emio Greco / Pieter Scholten
Musik: Michael Gordon
Ljusdesign: Henk Danner
Kostym: Clifford Portier
Ljudkollage: Wim Selles
Mer information: www.emiogrecopc.nl
Kontroll ut i fingerspetsarna.
..
.
.
.
.
Närvaro...
.
.
.
.
.
