Gustav den III som dans och teater
Den svenske konungen som 1773 grundande den svenska baletten, endast en kort tid efter sin start som landets regent och endast 27 år gammal, heter Gustav III. Denna teatrala och kreativa konung bildade även Musikaliska akademien (1771), Målar- och bildhuggarakademien (1773), Svenska teatern (1773; Kungliga stora teatern invigdes 1782), Svenska akademien (1786) samt Vitterhets- historie- och antikvitetsakademien (1786) (källa: Wikipedia).
Och detta under sin korta tid vid tronen. För oss som dras till den svenska kulturella historien och dess verkningar även i dag framstår landets utbud såklart som obefintligt om Gustav III aldrig levat.
Men nu har han ju det och under 2008 har han uppmärksammats av åtminstone två av de institutioner som han själv grundade en gång, Kungliga teatern och Operan. Både Operan och Dramaten har visat föreställningar som antingen bottnar i, eller har trådar kring hans levnads dagar.
Operan visar koreografen och den vid Parisoperans nuvarande balettmästare Patrice Barts berättelse om teaterkungens dramatiska liv. Det är en helaftonsbalett i äkta klassisk tradition, insvept i Lars Wallins magnifika tygsjok. Urpremiären våren 2008 bevistades av det nuvarande konungaparet med sina två yngsta barn och nypremiären tar vid den 24 september och varar fram till den 18 oktober.
Dansen som sådan är bra, föreställningen är okej, stundtals gripande, men handlar i stort sett om kungens liv och död som vi läst så många gånger tidigare.
Men det betyder inte att den är tråkig. Tvärtom. Som er vägledare i Stockholmslivets dansutbud rekommenderar jag er att gå på föreställningen om ni bär det minsta intresse av historien som omsveper denna kung, tiden då han regerade eller vill se en klassisk helaftonsbalett förgylld av en svensk designer som verkligen lyckats med sina kreationer på scen. Man känner sig som förflyttad till tiden då det begavs. Vid urpremiären hölls dessutom en maskerad i samma anda som på 1700-talet, något denna recensent tycker är lysande och kreativt så det förslår.
En anmärkning dock: Håll fler sådana baler i Operans lokaler, de är som skapta för det och används i alldeles för liten utsträckning till sådana ändamål. Servera dessutom dessa tillställningar till humana priser så folket kan ta sig råd och tid att gå. Det skulle Operahusets forne konung säkert ha gillat.
På Dramaten hade ”Drottningens juvelsmycke” av den geniförklarade Carl Jonas Love Almqvist premiär i våras. Jag tog mig till ett fullsatt Dramaten en ljum sommarkväll och upptäckte en charmerande pjäs som stod ut på grund av ett utmärkt användande av nyteknik –projicerande av film och effekter både i för- och bakgrund. Denna är skapad av trion Twice a man (www.myspace.com/twiceaman)och lyfter den 3 timmar och 45 minuter långa föreställningen till oanade höjder. Teknik när den samspelar som skönast med en klassiker som åldrats med stil. Historien är den om Tintomara som med sin inre och yttre skönhet får alla i sin väg på fall – helt mot sin vilja. Denna varelse, varken man eller kvinna, varken människa eller djur, sägs till och med ha drivit Gustav III att gå på den ödesdigra balen som blev hans död. Tintomara, barn till en operaaktris, med en yrvädersbroder kring sin hals döms till slut ut av sitt eget samhälle, men innan dess hinner Tintomara göra både kvinnor och män galna av åtrå, olycka och svartsjuka. Elin Klinga som spelar huvudrollen gör det med briljans. Även berättaren, ”målaren” och författaren själv, spelas på ett handfast och häpnadsväckande sätt av en från början svajande Johan Rabeaus.
När ”Drottningens juvelsmycke” publicerades 1834 (som del fyra av ”Törnrosens bok”) fick den ett varmt mottagande av de allra flesta. Men författaren valde trots detta att gå i polemik med sina få kritiker, kanske för att själv förstå varför han lät Tintomara möta ett öde som döden. Eller var det för att han hade kopplingar till Gustav III:s dömde mördare Ankckarström (hans mor Brite Louise var kusin till Anckarströms fru, hans mormor hade varit med vid maskeradbalen och hans morfar hade skrivit en skildring av Anckarströms avrättning) och ville fjärma sig från verklighetskopplingarna i berättelsen?
Hur det än ligger till skriver Almqvist bland annat följande:
”Min berättelse är ej annat än fantasi, icke oriktigt kallad en irrande hind. Får hon då icke irra? Jag har inte tillerkänt mitt stycke historisk trovärdighet i allt, jag har inte en gång givit det ett namn av roman. Det må för min skull så innerligt gärna låta bli att få heta ett konstverk. – Nåväl, ropar någon, vad återstår då? – Ett enda återstår: Tintomaras figur.”
(Källa: Program från föreställningen i regi av Staffan Roos)
Pjäsen fortsätter spelas hösten 2008 gå in på www.dramaten.se för mer information. Se även www.operan.se för mer om föreställningar där.
Anita Norrblom
anita@slynglar.com