Slynglar

I ljusets färg!
Ett steg in…
Jag tar plats inom en ram av glänsande pärlor, blir ett värdefullt porträtt.
Denna väg skall vi alla vandra i vår ingång till något vi tills dess trott var den mörka, dova Kägelbanan på Södra Teatern. Efter ramen blir vi som översvämmade av tusentalet gnistrande ljus och färgfantasmer. Jag tappar bort mig själv någonstans mellan det tredje och femte steget innanför dörren och famlar med min överinspirerade blick runt, runt labyrintiskt… tillbaka till noll. Noll är ingenting mindre än en kristallboll dinglande på en glad mans huvud!
Detta irrande är bortom tiden och när jag väl hittar tillbaka till minutvisaren har det gått tiotalet minuter. Jag börjar inse att runt omkring, här inne, finns minst tvåhundra människor till. Deras ansikten ser, vart och ett, bekanta ut. Frenetiskt börjar jag tortera mitt minne med vart jag kan ha mött dem förut.
Inte förens flera timmar senare, när jag har lämnat detta rum för nattluften på promenaden hem, skall jag inse att ”igenkännelsen” handlade om något än mer häpnadsväckande än det fysiska minnet. Det skall stå klart för mig att alla vi som inträdde i detta rum, kvällen till ära, samtidigt genomgick en avklädnad av något liknande vårt självmedvetande och inträdde i en större, samhörande känsla.

Scenen är i ena stunden en gigantisk dödskallefåtölj där en åttiotalistisk minidödskalle står och telefonerar med Ulla-Britt från arbetsförmedlingen. Medan han lagar till strömming och tycker att livet är ett helvete. I andra stunden blir den en plats för två jazzande bluesdockor som söker överglänsa varandra i verbala utläggningar om alla världens sanningar… om varandra.
I den här magnifika hysterin fortsätter hela kvällens framträdanden och däremellan sköljer vågor av ljuva toner in över oss med musik från revolutionens år. Damerna vid samma bord stämmer upp i spontan allsång och jublar stilla över gamla schlagers som de inte hört sedan tiden då det begav sig.
Innan kvällen tagit slut drivs jag in i ett annat rum och tiden därinne för mig tillbaka till en liten inrökt klubb i tjugotalets kabaréliv. Folket jublar i en ton som talar om att förvandlingen håller i sig, vi har ännu inte fallit tillbaka i oss själva igen.
Härifrån finns bara kvällens slut i sikte och med en självklar takt vandrar jag ut i mörkret igen och upptäcker mig själv, väldigt avsides från de andra i tunnelbanan. Inte längre några familjära ansikten här!
Tänk om ändå Kägelbanan bara var en inbillad fantasi i mitt huvud, eller ännu bättre, den verkligaste av verkligheter här. Sista fredagen i april bjuds det till den sista festkvällen med Cirkus Loko Mo Tiv, på Södra Teatern. Gå dit för du kommer aldrig uppleva något liknande och otroligast av allt:
- hela sceneriet kommer att vara utbytt!
Alltså kommer du inte uppleva något av det jag här skrivit om, utan vara lika osäkrad som jag själv var när jag tog mitt tredje steg in i glömskans öppning.
Tack du underbara familj Cirkus Loko Mo Tiv som med din blyga ödmjukhet, samtidigt självklara sätt att ta scenen i bruk, frambringade känslan av den kaotiska trygghetens vals. Kila dit på fredag, bjud livet på bugg!

Eleonora Bru

Kägelbanan tillhör Södera teatern, Nästa klubb äger rum 30:e april

. .