|
Våga överskrida gränser Scenen öppnar sig och vi ser in i en ändlös undervattensvärld där sjöjungfrur i vita underkläder svävar omkring, tyngdlöst bland sjögräs penslade av glittrande solstrålar. Det är lekfullt och glatt, bekymmersfritt och fnissigt. Gamla Mormor (Ingela Hinas) berättar för flickorna att det finns en annan värld ovanför vattenytan, där människorna bor. När den yngsta sjöjungfrun (Melinda Kinnaman) fyller 15 år får hon simma upp ur djupet och titta in den övre världen. Hon möter sitt livs kärlek, Prinsen (Dag Andersson), som spolas över bord och till slut blir räddad av sjöjungfrun. Den lilla Sjöjungfrun beslutar sig för att göra allt hon kan för att vinna hans kärlek. Hon går till den groteska sjöhäxan (Anna Lagerlkvist) som med en stor kniv klyver hennes fiskstjärt till två ben till priset av hennes tunga. Sjöjungfrun vet att hon aldrig mer kommer att kunna återvända till havet och för alltid vara stum. Utmaningen är att vinna prinsens kärlek därmed få en själ med evigt liv, ett misslyckande förvandlar henne till skum på havets yta. Havsfruen är en av HC Andersens mest djupsinniga och dystra äventyr, en berättelse om att överskrida gränser och att leva i ett element man inte är skapt till och en berättelse om utanförskap. Cirkus Cirkör och den danska gruppen Kalejdoskop har efter tre års samarbete kommit med förställningen Havsfruen till Dansens Hus i Stockholm. Föreställningen har dessförinnan spelats i Köpenhamn sedan i maj och är ett allkonstverk där dans, teater och nycirkus flyter samman. Man har överskridit landsgränser, traditionsgränser och konstnärliga gränser och stilar och skapat ett möte mellan cirkus och teater, fysik och poesi, teknik och estetik. Scenografen Martin Tulinius har skapat en genial scenyta med ett stort svävande golv som kan höjas och sänkas, vinklas och vridas. Det svävande golvet utgör ibland vatten ytan - gränsen mellan världarna. Det blir till en vägg, till ett gungande skepp, en strand och genom sin dynamik ger en scenbild med många dimensioner men behåller en ren harmoni genom de stora ytorna. Hela föreställningen har en fin balans i färger, scen, kostym och ljus. Huvudrollen som Havsfruen innehas i Stockholm av dansaren Sandra Medina som har fått goda recensioner för sin tolkning. Den som arbetade fram och spelade rollen i Danmark var Melinda Kinnaman som även ger några föreställningar i Stockholm under januari. Denna kväll den 3 januari var det Kinnaman som spelade Havsfruen. Melinda Kinnaman har tidigare samarbetat med Cirkus Cirkör och regissörerna Katrine Wiedemann/Tilde Björfors i Dramatens uppsättning av Romeo och Julia på Elverket 2002. Melinda Kinnaman har verkligen utvecklat den styrka och säkerhet som behövs för att kunna röra sig fritt i ett uttryck som detta. Wiedemann och Bjurfors måste liksom Havsfruen ha haft ett stort mod och beslutsamhet när de arbetat fram nya fantastiska uttryck. Föreställningen ger en fin sinnesupplevelse där tyngdkraften för ett par timmar upphävs. Berättelsens existentiella smärta finns närvarande under föreställningen men kommer inte riktigt fram, musikvalet är också lite ologiskt men helheten är så skön att jag bara lutar mig tillbaka och låter mig flyta med. Anita Wirén Konstantis Havfruen Av HC Andersen
Regi Katrin Wiedemann och Tilde Björfors | |