Ett stillsamt blått ljus färgar luften inne på Mondo. Någon spindlevävsliknande, hemvirkad filt prydd med påsydd kamerasiluett utgör backdrop. En lagom mängd människor trängs inte alls längst fram.
Någon börjar applådera och alla hakar på. Bandet stiger upp på scenen. Dom är en, två, tre, elva, tjugo stycken! Nä, men väl tio åtminstone. Stråkarna inleder med sitt mjuka filande, en cello stämmer in, trumma, gitarr, litet klangspel och ”that’s when the ceremony starts”. Jag tänker att ungdomen som sådan är tjusig när jag ser sångaren Joel Gibbs och noterar att han är slående lik Morrissey både till utseende och till sångsätt. Tänk att vi skulle få uppleva ett the Smiths i våra dagar också! Några lugna, känsligt spirande låtar avverkas. ”Boys of Melody” får små tårar att trilla på mina kinder när jag påminns om alltings förgänglighet men den starka, bärande sången förmedlar att allt kommer att leva vidare och jag tänker inte mer på det för euforin tar över.

”I Want Another Enema” med den gudomliga refrängen får det hela att kännas som en högmässa. Men det är inte i vilken kyrka som helst. Det är en kyrka med manliga go-go dansare. En kyrka där varenda församlingsmedlem befinner sig i konstant frälsningstillstånd. En kyrka som predikar att himlen faktiskt är här och nu.
Konserten förlöper med en för åskådaren passande mix av stillsam andakt och omskakande lyckorus. Mitt sällskap blir svimfärdigt och avviker men jag åtnjuter de tre sista låtarna; ”Breath On It”, ”Smells Like Happiness” och ”Ban Marriage” lägger sig som en kompakt ljudmatta i öronen. Jag skriker allt jag har och märker att jag kan alla texter utantill. Så glider bandet av scenen och jag hoppas att det inte blir något extranummer men får aldrig veta för kvickt slinker jag ur lokalen och ut på gatan. Jag drar ett djupt andetag i kvällsluften och ur mina lungor väller det fram blå luft. "God breathes a mighty storm" tänker jag och flyter iväg i natten.

Lina Bäckström