Jag plockar fram en kväll ur minnet, den håller början av hösten i sin öppna hand och för mig med den andra i riktning mot Stadsteatern. Det är premiär. Föreställningen ”Hjältar” i regi av Thommy Berggren och med översättning från engelska av Klas Östergren har lagt beslag på Klarascenen. Vilken jävla tur!

För fram kommer månen och suger in mig i hela stjärnhimlens glans, som rymmer en flicka som sjunger med sina ögon och en pojke som boxas med den överväldigande frihetens önskan. Och helt plötsligt får jag fatt i det där som jag egentligen inte visste om, som gick mig förbi i en historia som slutade fungera många, många år innan jag föddes. Men som jag har lyssnat till av mina gamla vänner som fortfarande var närvarande i maktkampen mellan moderniteten och dess grund. Däri, just där i, finner jag mig i alla de aktörer som valsar fram över scengolvet. I sina rörelser, i sina ord häver de ur sig känslan av en tid där platsen ännu stod stilla, fokuserande, och därav tycktes så mycket mera rörlig än dagens fragmentariska plats-tomhet.

Här, på teatern, möter jag en hel by av sammanfogad strävsamhet där alla bär sin daglighet i tät anslutning till de övrigas. De visar mig kollektivets galenskap, när en främmande fågel dimper ner i byn och får för sig att tänja på platsgränser och öppna upp för en ny horisont. Men framförallt visar de mig den varma innerligheten som råder bland ett irländskt folk bestulen på sin frihet. Denna innerlighet visar sig genom de glädjefulla skrik som dånar ur byflickornas munnar, det gormande rytande som kommer från en förnärmad och övergiven fader, de underbara glåpord som svingas ur käftarna på den försupna och kloka bygumman käftande med den starka byflickan som fångats in av kärlekens krafter.

Detta är, som du förstår, historien om livets tillvaro, och med fokus på en liten pub någonstans i ett dåtida Irland har regissören tillsammans med sina skådespelare lyckats mästerligt med att återerövra en splittrad nutid med en fläkt av gårdagens mänskliga närvaro.

Här passar det att använda orden genialt, för att lyckas framföra en sådan känsla på en liten teaterscen i denna höstens första darrande kvällar kräver grundliga spadtag ner i en förståelse av en historia som vi alla bottnar i, men som så få av oss fortfarande känner att vi kan känna botten i. Som när man var liten och mamma skrek:
- Känner du botten nu? ... för om du inte gör det så måste du gå närmare land lilla vän!

Thommy Berggren kastar ut oss, publiken, långt ut i den historiska havsbotten och låter oss genom pjäsen ”Hjältar” på stapplande ben få söka oss fram igenom en dåtid så ren och ny som den nyaste nutid. Framförallt tar han och skådespelarna oss med på en resa in i människorna som i en tid lät kollektivet gå i takt med en symfoni av alla dessa människors hjärtslag.
Och stapplande reser jag mig upp efter föreställningens slut och applåderar denna mästerliga teater, i takt med mitt eget hjärta.

Månen hänger med på promenaden hem genom Gamla Stans historiska vittnesbörder och själv är jag som invirad i ett lugn som bara kan bära stegen framåt. Väl hemma släpper hösten min hand och jag börjar återerövra ett minne av något som inte behöver förklaras i ord.
Gå och se teatern.

Eleonora Bru Foton till höger: Petra Hallberg

Pjäs av: John Millington Synge
Översättning: Klas Östergren
Regi: Thommy Berggren
Scenografi och kostym: Lennart Mörk
Ljus: Alarik Lilliestierna
Mask: Katrin Wahlberg
Ljud: Oliver Börnfeldt
Dockmakare: Arne Högsander, Thomas Lundqvist

Christopher Mahon Sven Ahlström
Gamle Mahon, hans far Sven Wollter
Michael James Flaherty, värdshusvärd Niklas Falk
Pegeen Mike, hans dotter Lina Englund
Shawn Keogh, ung bonde Dan Ekborg
Änkan Quin Yvonne Lombard
Philly Cullen, småjordbrukare Mats Hedlund
Jimmy Farrell, småjordbrukare Ola Lindegren
Brendan O´Hara Åke Lundqvist
Sara Tansey, flicka från byn Sanna Krepper
Susan Brady, flicka från byn Jennie Silfverhjelm
(praktikant från Teaterhögskolan)
Honor Blake, flicka från byn Minna Treutiger
Nelly, flicka från byn Linda Källgren
Medverkande dockspelare Ingalill Ellung
Arne Högsander
Carina Rosén