Järn – ett av människans äldsta element som så småningom blivit tämjt till rollen som galler, Fängelsegaller.

Detta sitter jag och grubblar på nu inslängd i en cafévrå, en dag efter att teaterföreställningen Järn har visats för mig. Teatersalongen var sprängfylld av folk och dess publik utsmyckad i en berikande blandad ålder. En livets publik, som alltid på Stockholms Stadsteater, och tre levande kvinnor på scenen, en trött man.

Nu kommer en dotter in på en scen som är ett fängelse, men som redan i föreställningens början skapar så mycket känsla av frihet inom mig. Det beror på dottern som nyss kommit in här, fångvaktaren som tjafsar med henne och på mamman som ligger raklång på sin madrass och just för tillfället har fastnat i sina tankar, i en cell.

Cellen – inom varje människa, är det den hon har fastnat i denna dag? Olika människor, olika celler?

Har du någon gång haft en lustfylld dröm om att få sitta i fängelse, inspärrad från världen utanför, skyddad från aktiviteterna, kraven och överlevnadskampen där utanför? Det har jag. Drömmen kom till mig redan i barndomen och har dykt upp då och då sedan dess. Drömmen om fängelsecellen som en oansvarig ro där jag kunde lämnas åt mig själv och skänkas Tiden, den saktfärdiga tiden som skulle ge plats för möjligheten att läsa, läsa, läsa böcker och tänka i tystnad. Vara en tyst cell som äntligen kunde få chansen att bara vandra runt, runt inom mig själv tills jag kom till den plats där jag kunde börja skapa, sätta pennan i min hand, skriva. Men… men den cellen finns inte inom fängelsets galler, jag vet det. Och vetskapen om detta har alltid varit som en liten rationell pestsmitta inom mina stunder av fängelsedagdrömmeri.

Allt detta surrar mina tankar runt idag när jag sitter och minns tillbaka gårdagens föreställning. I Järn får den kvinnliga fångvaktaren Sheila (Minna Treutiger) ta plats som drömmen om att fly in i en cell, bortom den ensamstående mammans uttröttande vardagsöverlevnad. Hon ser sin fånge Fay (Stina Rautelin), sitt levebröd!, som en längtan efter att leva som ett oansvarigt barn som enbart behöver ligga i sin cell och tänka, ostört. Precis som Fay gör idag när hennes dotter Josie (Sanna Krepper) kommer för att besöka henne i fängelset för första gången. Men mammans tankar verkar snarare ligga där och bullra oroande i en slags högljudd och osäker tystnad.

I en vilja att avbryta ett femton år långt avbrott från sin mamma har dottern valt att komma och besöka henne, bryta tystanden och starta en mening. Ett sammanhang inom järngaller där två människor rör sig mot varandra och gör uttalade övertramp för att söka sig fram till varandras gränser. Något som visar vem hon framför mig är, och inte är.

Teatern är överväldigande stor från början till slut och det beror inte minst på den fantastiska skådespelerskan Stina Rautelin och hennes underbart spelade dotter Sanna Krepper men det beror också på frågan som jag kan skymta där i fängelsets hörn. Nämligen frågan om den dömde, vem som skapar den dömde som dömd, vare sig det är en ensamstående mamma eller en mamma som haft ihjäl sin egen make, och en framtida far för din dotter. Frågan om vad det är som formar våra liv i indelningar mellan den som måste ligga i sin fängelsecell och hålla en hård sten i sin hand, och den som sätter nyckeln i gallrets lås, vrider om och vandrar hem från fängelset som sin dagliga arbetsplats, med järnet rasslande mellan fingrarna.

Eleonora Bru

Fotograf till bilden: Bengt Wanselius, Pjäsen går på Stockholms Stadsteater