Fröken Julie
Fysisk teater
Fröken Julie kanske är den bästa pjäs som
skrivits. Varför? Jo för att pjäsen är så rakt på sak om en evig historisk
klasskonflikt och tillika kärlekskonflikt mellan man och kvinna eller partner
och partner.
I denna
uppsättning imponerar inte skådespelarnas förmåga att föra fram dialogen,
utan det som träffar mig som åskådare är deras fysiska rörelser. Detta är en
koreografi lika mycket som
en teaterpjäs. Med magnifika rörelser berättas pjäsens historia. Maria
Bonnevies otroligt imponerande fysik gör att
Fröken Julie framstår som den vittrande men extremt naiva överklassen som
störtas i en miniatyrrevolution, medan
hennes röst aldrig känns riktigt närvarande utom i vissa scener mot slutet, när
allt störtar samman.
Hon låter för osäker i första akten, trots manusets maktbruk.
Denna pjäs handlar om hur det rationella men känslokalla krossar det
irrationella men överkänsliga, kanske så som
det så kallade förnuftet fick krossa adelns makt under franska revolutionen och
den pågående upplysningen.
I grevens kök utspelas som det ibland gör i Strindbergs pjäser, ett psykiskt
krig mellan två människor som
försöker hantera sin åtrå och sin ångest. Pjäsen ät uttalat så kallad
naturalistisk, vilket innebär att rollerna framställs
som starkt påverkade av sin arv och sin miljö.
De kan försöka ändra sina livsöden och sina nattliga drömmar, men en osynlig
aktör, i denna pjäs representerad av den ständigt frånvarande greven, utgör en
slags övernaturlig kraft som tvingar tillbaka alla försök till frigörelse.
Ingen av karaktärerna är sympatisk. Alla är bara mer eller mindre obehagliga
men som vi ofta gör tar vi ställning för den tillfälligt svagaste, vilket gör
att Julie blir den vi gillar mest.
Jean spelad av Mikael Persbrandt och Kristina spelad av Ingela Olsson är
”arbetarklassen” och Julie spelad av Maria Bonnevie är ”överklassen”. Dock
baseras den rådande ordningen i huset på ren historia snarare än meriter,
precis så som adelns rätt alltid fungerat. I bästa fall skapar detta stabila
traditioner som borgar för en harmoni och slags historiens rättvisa, men om det
inte finns någon grund då? Borgerliga recensenter håller förbehållslöst på
fröken Julie i denna pjäs, de ser Jean som ett djur. Men pjäsen visar på en
väldigt förvirrad dotter till greven som i bästa fall charmar med dans och
pianospel men som samtidigt totalt saknar verklighetsförankring i sin
självupphöjande självbild. Hon stormar in hos sitt tjänstefolk och tror hon har
rätt att lägga beslag på kokerskans inofficiella fästman, bara för att hon är
kåt på honom. Hon utnyttjar sitt psykologiska övertag i husets hierarki för att
roa sig över en natt samtidigt som Kristina sover i rummet bredvid. Fröken
Julie är en vidrig person. Jean som dras kluven med i Julies förförelseakt och
sviker trolöst sin Kristina. Jean är en person som gärna ser sina medmänniskor
som instrument i jakten på framgång. Han hatar grevens ärvda makt men vill
själv köpa en grevetitel i Rumänien. Jean erbjuder Julie att tillsammans med
honom lämna köket för ett ny tillvaro, men grevens tomma stövlar lägger krokben
för alla flyktförsök. Till slut inser Jean att hans enda utväg att Julie dör
och att han tar tillbaka Kristina som med sin enligt Nietzsches definition,
underlägsna och enbart för de fattiga förlåtande ressentimentmoral är beredd
att förlåta Jean men döma Julie, liggandes nedbruten på golvet, till helvetet.
Jean och Julie har haft extremt bra sex under natten och de inser att de kan ta
pengar och starta ett hotell i Schweiz. Någonting håller dock visionen borta.
Så går Kristina till sin godhets och livsförnekelsens heliga kyrka medan Julie
halshuggs i giljotinen och Jean återgår till att putsa grevens stövlar. Julie
framstår i blodet som en vacker motsägelse, den som någonstans i sin död får en
historiens upprättelse som rätteligen tillhörande en klass över Jeans och
Kristinas, när hon är beredd att se en moralisk ståndpunkt som viktigare än
sitt liv. Liksom de sju samurajerna är de som dött i slutet av filmen med samma
namn där bönderna likt ingenting skett fortsätter med livets nödvändiga arbete,
lämnar Julie oss med tårar i ögonen och en känsla av att det kanske ändå kan
finnas en dröm om en annan ordning, att Julie och Jean kunde ha lyckats
lämna kökets fängelse och starta ett nytt liv utomlands, om bara inte Kristina
hade hindrat dem med sin avundsjuka och sitt fullt förståeliga men småaktiga
hämndbegär.
Nästa gång kanske…
Det finns flera frågetecken i själva pjäsen. Varför skall Strindberg
nödvändigtvis ha med avsnittet om att Julie uppfostrats som en man? Det är ett
avsnitt en regissör kunnat ta bort enligt mig. Ett annat frågetecken som kunnat
framhävas mer av Thommy Berggren är just möjligheten som uppdagas. Just detta
att det till stor del är Kristina som till slut stoppar frigörelsen. Visst så
är både Jean och Julie irrationellt motsägelsefulla i sina svängningar och svek
mot varandra, men det är ju precis när de till slut skall dra som den konkreta
skiljelinjen iscensätts av en liten fågels död. Fågeln får illustrera deras
klasskillnad. Frågan är, varför känner Jean sådan lust att döda fågeln? Fågeln
är det praktiska förnuftets motståndare. Fågeln är den irrationella
skönhetsupplevelsen. Jean ser i fågeln, den lilla skyddslösa och hjälplösa,
enbart ett irritationsmoment. Likt ett rovdjur har han ingen medkänsla för det
lilla smycket utan klarar av att döda den. Vilket han vet kommer döda även
Julie. Frågan är, varför var han tvungen?
Jag har ingen förståelse för DN-s liberala recensenters invändningar mot
pjäsen. Den förtjänar sin framgång på grund av den fysiska aspekten men inte på
grund av själva manusframställningen.
Albin Axén
Fröken Julie av August
Strindberg
Scen Lilla Scenen
Regi Thommy Berggren
Scenbild och kostym Lennart Mörk
Ljus Rudi Schuster
Peruk och mask Sari Nuttunen
I rollerna: Maria Bonnevie,
Mikael Persbrandt,
Ingela Olsson
Premiär 1 oktober
Foto:
Sören Vilks