Det finns någonting romantiskt med operan.
Det är känslan att allt finns närvarande i det ögonblick jag sitter och ser föreställningen. Allt finns där så att säga. Det är svårt att sväva bort i tankarna och associera föreställningen med egna mer abstrakta funderingar eller erfarenheter som det kan vara i teater eller film. Det handlar snarare om att sätta ut en generell kurs i tolkningen.
- Vad handlar det om egentligen? Ok, det är det, då kan jag koncentrera mig på världen här inne. Det tenderar att bli en himmel över scenen, en rymd som säger - Var här, det är här det händer just nu.I denna rymd handlar människans liv ofta om att älska en annan människa, och inte att älska tyst utan att sjunga ut sina känslor utan rädsla för konsekvernserna. Denna livsfilosofi känns väldigt viktig idag. Att livet snarare än att leva eller att bli rik handlar om att vara kär, förälskad och att uttrycka sina känslor. Allt annat får underordna sig detta.
Men vad händer om inte känslorna besvaras, om du känner dig mindre värd än den du är kär i? Kärleksdrycken handlar om svaret på den frågan.Precis som en existentialist menar att människan är dömd att uppfinna sig själv, står det henne också fritt att uppfinna sin kärlek. För naturen tar slut tar kulturen vid. Vad är inte kulturen om en kärleksdryck? Äkta eller falsk vad spelar det för roll?
Operan Kärleksdrycken handlar djupast om kultur. Men den konkreta handlingen utspelar sig i en värld målad av Edward Hoppar. Mekanikern är kär i ägarinnan av dinern. Allt andas 50-talistisk optimism. Ägarinnan gillar den stiliga sergeanten. Mekanikern är förälskad och vad skall han göra? Han köper drycken.
Han skapar sig själv genom tro. En underskattad syssla i en era av vetenskap.
Detta är ingen gripande opera utan mer en uppiggande och rolig upplevelse.
En sak som kan tilläggas är att Kärleksdrycken visades i en sann slyngelanda, där hela salongen fyllts med ekonombrats vilka Operan med flera ville ge smak på kultur och konst. Applåderna var till en början spridda, men ökade i takt med att bratsen tog in föreställningen.
Albin Axén
Musik: Gaetano Donizetti.
Text: Felice Romani efter Eugène Scribe.
Scenografi och kostym: Isabella Bywater.
Ljus: Hans-Åke Sjöquist.
Regi: Jonathan Miller.
I rollerna:
Nemorino: Klas Hedlund/Mathias Zachariassen.
Adina: Jeanette Bjurling/Hilde Leidland.
Belcore: Anders Larsson/Peter Mattei/Jesper Taube.
Dulcamara: John Erik Eleby/Ketil Hugaas/Damon Nestor Ploumis.
Gianetta:Elisabeth Berg/ Eva Pilat.
Kungliga Operans Kör. Kormästare: Folke Alin och Christina Hörnell.
Kungliga Hovkapellet. Dirigent: Giancarlo Andretta/Alberto Hold-Garrido.
På bilden: Ketil Hugaas & Klas Hedlund.
Fotograf: Mats Bäcker.
..
.
.
.
. .
.
.
.
.
.
.