Den lockar till flera skratt i en öppen scenografi och med vissa väldigt roliga aktörer. Den främste är Per Eggers.

Huvudrollsinnehaverskan Anja Lundqvist spelar ganska bra, hon verkar lite stel i vissa utspel, men hon har en väldigt svår roll och klarar det okej.

Pjäsen handlar om hur en drottning vill finna en kung och samtidigt strategiskt nå ett samgående mellan fientliga kungahus som rivaliserat om makten i landet.

Listen inbegriper att hon ömsom utger sig för att vara kvinna och ömsom utger sig för att vara man. Situationskomedi med andra ord. Pjäsen vill samtidigt säga någonting djupare om människan, nämligen hennes uppdelning och slitning mellan kärlek och förnuft. Dagens tänkande höjer gärna upp kunskapen som den starkaste resursen för människan, men viljan är även den en genom människans historia viktig kraft. Att kunna men inte vilja eller att vilja men inte kunna, vilket är minst dåligt? Var kommer kärleken in en människosyn som baseras på vilja och kunskap? Kanske kärleken är en tredje viktig kraft som inte kan styras av någon av dessa?

Pjäsen får mig att omvärdera min syn på att vilja och att kunna. Det är genom ren vilja Drottning Léonide pressar fram kunskap genom att förföra. Det är en vilja som till och med överskrider könet. Ni som läser detta och som är intresserade av just detta, hur viljan kan prestera bör se denna pjäs. Ni slynglar som redan känner er kära och viljestarka kanske hellre skall se någon pjäs om en psykos.

Albin Axén



Kärlekens Triumf av Marivaux
Scen Målarsalen
Översättning Sven Åke Heed
Regi Staffan Roos
Scenbild och kostym Charles Koroly
Ljussättare Magnus Kjellberg
Peruk och mask Janne Kindahl


I rollerna Anja Lundqvist, Åsa Widéen, Lars Amble,
Anita Wall, Leonard Terfelt, Magnus Ehrner, Per Eggers
Musiker Eva Lindal m fl.




Foto: Roger Stenberg