Det var kul att lyssna på klassisk musik på riktigt, enbart själva musiken. För mig är det första gången. Stämningen i hela konserthuset är unik. Det luktar lite gammalt, de flesta i publiken är äldre, med vissa undantag. Visserligen på samma sätt som Operan eller Dramaten, men på något sätt mer inpyrt och stofilaktigt på konserthuset, dock mer tidlöst. När konserten börjar blir det en aha-upplevelse. Jag visste inte att musik kunde upplevas så, från så många håll på en gång, istället för från några högtalare. Varje liten stråkton upptar rummet. Applåderna åskar och alla musikerna iklädda svarta kostymer eller dräkter reser sig andra omgången applåder. Dirigenten Alan Gilbert ser ibland ut att dansa disco framför orkestern.

Konserhuset bjöd på flera stycken musik av olika tonsättare. Det som märktes starkast var stycket av Sibelius, som i tre mindre stycken verkade vilja beskriva en liten fågels liv, genom ungdom, vuxenliv och ålderdom. I ålderdomen upplevde jag att ungdomens ljusa toner blandades med vuxenlivets mörkare. I detta stycke av Sibelius agerar en soloviolinist som verkligen kan få fram bilder med sitt instrument.

Plötsligt brakar celloarmén på från höger och de ljusa violinerna svarar med en melodi.

När jag lämnar konserten har jag förändrats lite som människa. Jag har insett vad klassisk musik egentligen är och jag har upptäckt en ny dimension av begreppet scenkonst. Den rena musiken tvingar fram mina egna bilder till skillnad från operan, liksom en bok manar fram egna bilder till skillnad från filmen. Det ställs bara olika krav på verken för att de skall nå publiken.

Att försvinna in i musikens kraft gör att jag vill få ett starkare bevis på att jag gjort en resa under de två timmar konserten varade. Jag håller därför med den äldre tweedklädd man som efter konserten, vänd till sin fru önskade att det varit vintermörkt ute, då vid fem på eftermiddagen efter konserten. Det hade varit ännu starkare om det varit mörkt. Detta är ju ett bevis om något på den styrka som ligger i Sibelius musik upplevd levande, att där till och med föds en längtan efter vintermörker.
Den tid som liksom ålderdomen kan smälta samman det bästa från det ljusa och det mörka.

Albin Axén