Så är det dags. Vi ombes ta av oss skorna och går in i den avskalade studion. På scenen finns endast en gungstol och en vagga. I vaggan testar dansaren gränserna, hur man ska sitta, kravla och balansera på kanterna. Det blir utforskande, likt en bebis som prövar gränserna för vad kroppen kan göra. Sedan följer ett intensivt solo på golvet. Uppe, nere, armar, ben, rulla, steg och stillhet är några ord som delvis beskriva den typ av dans som gestaltas. Stundtals energiskt och stundtals nästan stilla. Tempot blir en viktig faktor för att skapa en föreställning med skarpa kontraster.

I arbetet med Soprum har koreografen Jukka Korpi samlat på sig material som han sedan omvandlat till de möbler vi får se på scenen. Vaggan blir symbol för barnet, upptäckaren medan gungstolen står för åldringen, den som är nöjd. Det är i gungstolen föreställningen slutar, när all nyfikenhet är borta, när kroppens gränser har utforskats och det dags att vila.

Musiken är speciell och harmonierar väl med dansen. Det är ibland sång, rytmiska obehagliga ljud, förvrängda röster, alarmliknande ljud, skrapljud och ett ihållande smatter. Kompositören Sten Sandell sitter bakom mixerbordet på scenen och blir en del av föreställningen.

Målet för koreografen är att nå en upplevelse lika omskakande som livet för en nyfödd baby. Föreställningen är en bild av kaotiskt upplevd värld, med omväxlande ljud och rörelser som inte alltid är behagliga. Är det så här spädbarn upplever världen? Eller är det så här en del av oss upplever en stressfylld och alltmer kaotisk tillvaro? Jag vet inte. Men jag vet att kvällens dansupplevelse inte är bra, inte är dålig, men alldeles speciell. Efteråt känner jag inte för bubbel i de nya fina lokalerna. Jag vill vara stilla och ha en alldeles egen meditativ stund efter det kaos som presenterats. Och det blir det. En promenad från Skeppsholmen i marsmörkret.

Text: Katarina Skönblad
Foto: Pia Korpi