Jaha. Ska de prata så här långsamt föreställningen igenom går jag härifrån utan att ta med mig något annat och skriver sedan om hur förbannad jag blir när någon provocerar och talar lå.ng.sa.m.t.

Men inte blir det så. Jag tar med mig andra saker. Givetvis strösslat med den lå.ng.sa.m.m..mm.t. berättade berättelsen. Den finfina berättelsen. Varför blir det så?
För att Hellkvist Sellén kan berätta.
Med kropp och med själ och med ett finger, en hel arm, nej, med hela sitt jag kvar i verkligheten. Könsroller, ramar och tradition är en del som stör och förstör för människan, för samhället. Som håller viss ordning men som släcker passionen. Som kväver lusten. Hur beter man sig när det inte känns rätt/roligt/riktigt/väsentligt att vara som man ska. Vara. Vad innebär det att vara tjejig? Vad är motsatsen? Och vad innebär motsatsen?

Det finns inte svar på sådana frågor, åtminstone inte inom räckhåll för mig. Och tills svaren är upphittade nöjer jag mig med att det finns någon, en Hellkvist Sellén, som också tar tag i frågan vad dans är. Är det vi ser dans? Verkligen?

Fan vad hon är bra.

Anita Norrblom

anita_norrblom@hotmail.com

Koreografi: Malin Hellkvist Sellén Dansare: Emelié Garmen, Emelie Strömberg Johansson, Björn Säfsten Scenografi, ljusdesign: Erik Westerlund Kostym: Lena Lindgren Musik: Terhi Jokila, Dolly Parton, Lynn Anderson, Jill Johnsson, Johan Helmich Roman, Kenny Rogers, Dottie West