Börje Ahlstedt är tvivelsutan en passande Kung Lear. Och det gäller även de andra skådespelarna i denna klassiska tragedi - de är alla utmärkta i sina roller. Om handlingen i pjäsen är inte mycket att orda; även de som inte sett någon uppsättning av pjäsen eller läst Shakespeares drama känner nog till grunddragen. Scenen när kungen irrar omkring på heden i stormen och regnet har etsat sig in medvetandet hos generationer. I sin manifestation av hur den mäktigaste blir svag, hur den vise (allseende) blir blind är kungen en oerhört stark symbol. Detta gäller texten, en text som regissörer ständigt återkommer till och som skådespelare drömmer om att få spela huvudrollen i. Denna text har överlevt århundradens trender och nycker inom teatern och står ännu stark. Med detta vill jag leda oss till vad jag anser vara problemet med denna uppsättning. All teater bygger som bekant på en överenskommelse mellan skådespelare och publik om att för några timmar anse det som utspelar sig på scenen för "sant". Utan denna överenskommelse fölle varje uppsättning platt; ingen tror ju egentligen att det är kungar och narrar som lever sitt liv framför våra ögon på tiljorna. Men för en kväll går vi med på att det sker och låter oss ryckas med i en bra pjäs. För att vi skall acceptera illusionen krävs det av regissören att han gör vad han kan för att skapa en verklighet på scenen. Även om pjäsen framförs med spartanska hjälpmedel och brist på tekniska finesser kan vi acceptera den, och låta fantasin fylla i luckorna, om vi känner att regissören också uppfyller sin del av avtalet: att göra sitt bästa för att skapa en verklighet. Om regissören istället torpederar pjäsen genom att lägga in medvetet arkaiska detaljer faller illusionen. Detta kan vara lämpligt i buskis, fars eller parodi, men är det knappast i en tragedi, vars syfte är att påverka publiken på ett helt annat och djupare plan. Det verkar tyvärr som om få regissörer idag vågar sätta upp en klassisk pjäs på dess egna villkor, och göra det bästa för att realisera dramats och dess författares intentioner, med hjälp av dagens skådespeleri och möjligheter. Istället verkar många regissörer snarare vilja markera någon form av avståndstagande. Det är som om regissören är rädd för att verka "mossig", som om det faktum att han sätter upp en klassisk pjäs på en klassisk scen gör att han inte törs löpa linan ut och även göra det till en klassisk föreställning. I stället skall det moderniseras, men inte heller här löpes linan ut. Jag talar om moderna uppsättningar över huvud, men det sagda gäller förstås Stefan Larssons uppsättning av Kung Lear. Ingenting i Britt Hallquists översättning av Shakespeares text har ändrats för att markera att denna uppsättning skulle utspela sig i en annan tidsålder än det av Shakespeare avsedda 1200-talet, ändå bär skådespelarna moderna kläder och avfyrar moderna pistoler istället för att dra sina värjor. Ett effektivt sätt för Stefan Larsson att med enkla medel torpedera den illusion som pjäsen skall skapa. Likaså är det säkert medvetet att låta slottskulissen bestå även när kungen vandrar på heden. Det vore så enkelt att inte ha någon kuliss alls i denna scen, och publiken skulle då kunna acceptera illusionen. Nu känns det slappt, som om Stefan Larsson ville säga att han inte bryr sig, och avtalet mellan honom och publiken får svårt att upprätthållas.

Det är en homage till de fina skådespelarinsatserna och till Shakespeares starka text att åskådaren ändå lämnar pjäsen med ett intensivt intryck. Pjäsen går fram till och med 24 juli och återkommer i höst.

Anders Hedman

Medverkande
Börje Ahlstedt, Lena Nilsson, Julia Dufvenius, Lisa Werlinder. Alexandra Rapaport, Björn Granath, Ulf Friberg, Jimmy Endeley, Johan Lindell, Simon Norrthon, Jonas Malmsjö, Christian Fex, Fredrik Hammar, Douglas Johansson, Anders Landberg, Johannes Alfvén.