Skelettet av kärlek - Ibsens Kungsemnerne på Dramaten
Vill du se Ibsens Kongsemenerne är det bäst du springer till Dramaten så fort som möjligt, ty pjäsen går endast i en vecka. Detta beror tydligen på en dubbelbokning eller ett missförstånd av något slag. Nu gör inte det så mycket, ty det finns andra pjäser som är viktigare att se än denna samnordiska produktion.
Det är dock inte en dålig pjäs, även om den givetvis inte kan jämföras med Ibsens senare verk. Det är inte en dålig Ibsen-pjäs, det är en pjäs innan Ibsen blev den naturalistiske dramatiker vi alla älskar. Här får vi istället ett Shakespeare-inspirerat drama från meddeltiden om val av kungar, hat, kärlek – och förstås ett spöke. Handlingen är inte dålig, men inte heller är den genialisk. Faktum är att nästan hela raden framför mig lämnade salongen i pausen. Det borde de inte gjort, ty i andra akten tog sig pjäsen rejält. Om den kanske varit lite seg, lite väl mycket baserad på texten istället för på agerandet blev det nu ändring. Skådespelarinsatserna kan inte annat än prisas. Örjan Ramberg gör en lysande insats som Skule jarl. Likaså skall Thorbjörn Harr lyftas fram för sin roll som Håkon Håkonsson, speciellt med tanke på att han bara haft omkring en vecka på sig att öva in rollen. Inte minst är Bård Owe genialisk som den diaboliske biskopen. Scenografin är även den bra. Det är uppenbart att det är populärt nu för tiden, att experimentera med att låta hela pjäser utspelas inför en och samma kuliss en hel pjäs igenom. Ibland blir det krystat, men i detta fall är brädhuset som dominerar scenen kongenialiskt. Med jämna mellanrum rasar den ena väggen efter den andra med ett brak, tills bara skelettet av huset är kvar. En symbol för det skelett av kärlek som återstår när allt är för sent. Anders Hedman